är med bebis

i både bildlig och faktisk betydelse.
Inte så att jag är gravid, men den här pjäsen växer i mig mig hela tiden.
Även sorgen närmar sig en smula- över att såsmåningom bli förlöst- snart står de där och möter publiken, snart är jag som regissör/pedagog inte längre behövd.
Som en mamma vars lilla barn tas ifrån henne på bb typ, om man ska fortsätta metaforiskt.
Nu är det ju en skolsituation så lite behövda kommer vi vara ändå, för spegling, sköta ljus och sånt men ändock- snart är det ett sceniskt konstverk som talar för sig själv.
utan mig och Maja.

Och jag är med min baby och har varit så hela helgen. Det är vår och jag mår bitvis bra och skjuter framtidsångesten därhän.
Jag tänker på det imorgon.