Är det jag? Feminism som varken kräver orakade armhålor eller brända bh:ar.
Feminism som inte ställer krav på att du måste leva förändringen med din kropp som redskap.
Kanske är det oundvikligt.
Kanske är vi när allt kommer omkring BARA kroppar. Allt kött är hö osv.
Är den feminism jag predikar någon slags feminism light som inte kräver något särskilt alls?
Ja kanske.
Det handlar om valet att välja.
det gör det
Vissa dagar bör man helt enkelt stanna i sängen.
Så är det bara.
Imorgon blir det bättre. Då ska vi leka med skådespelarna, jag ska träffa N och jag ska ha på mig min klänning med katter på.
Kan det bli dåligt då?
Jag har iakttagit att mensvärk och sömnbrist gör mig till en sju resor värre dramaqueen än jag är till vardags. Men jag får försöka leva med det också.
Jag har iallafall frysen och skafferiet fulla efter gårdagens storhandel. Det är det inte alla som har.
Ibland slår tanken mig, att jag har gett upp allt jag drömt.
Jag har lagt ner tid och pengar på att utbilda mig till skådespelare. Jag investerade i dyra utbildningar, sökte scenskolan (utan större framgång) och kunde aldrig tänka mig annat än ett liv där jag fick arbeta med teater- som skådespelare.
Så gled det mig ur händerna. Sen 2004 har jag inte spelat alls- förrän nu när vi gjorde våra ateljéarbeten i höstas, (ja okej, barnteater men det räknas inte riktigt). Jag har tyckt att jag har gjort ett medvetet val och varit nöjd med det. Trivs bättre i regi/pedagogrollen på ett sätt. Jag behöver inte prestera på samma sätt, granskas av andra, marknadsföra mig själv och riva ut min själ gång efter annan.
Men.
Gjorde jag det här valet för att jag är feg? För att jag inte tror på mig som skådespelare tillräckligt för att kunna lyckas. Kommer jag kunna se mig i spegeln när jag är gammal utan ett uns av bitterhet över att jag inte försökte tillräckligt?
Är det något som skrämmer mig mer än det mesta är det just det. Att bli bitter.
Jag träffade fina vännerna i Teater Obstinat häromkvällen. Plötsligt ett sting av avundsjuka när S berättar om sitt liv. Om sina drömmar hon varje dag försöker realisera. Om den talang som hon benhårt tror på- och har!- vilket kommer ta henne långt trots att så många är kallade.
För det är det där med kall. Något man till varje pris måste göra för att orka vara människa.
Vilket liv får jag om jag nu har låtit mina drömmar gå till väders som ett knippe heliumballonger?
Det minsta vi är skyldiga våra drömmar är att tro på dem.
Hur lyckas man?
Hur håller man fast?
Men ändå. Jag har en fin tjej och toppenvänner. Kanske kan det hålla bitterheten borta?
Är allt som visas på en scen med nödvändighet konst?
Bör man ens ha ambitionen att det ska vara det? Eller är det helt okej attt helt enkelt bara "underhålla". Jag tycker inte det. Inget fel med underhållning, så länge man har något att förmedla. Och om man använder sig av sceniska uttryck för att förmedla ett budskap så ägnar man sig åt scenkonst.
Tycker jag.
Tankar efter besök på Östgötateatern. Eller är det okej att bara underhålla? Och vad är i så fall det? Vad tycker ni? Är det skillnad på underhållningsfilm och underhållningsteater? Jag tycker nämligen det är stor skillnad. (Teater liksom alla liveakter innehåller det ack så väsentliga mötet, eller bör iaf göra det.)
Usch det känns som jag fått Per Gessle och sockrade gelehjärtan intravenöst den här kvällen.
Efter en ovanligt produktiv dag som började med thaibuffe på Golden Bangkok, avancerade till café Broadway för diverse planerande för veckan och slutade hos mig med en sista touch på veckans planering samt lite befogat djupdykande i kurslitteraturen planerar jag att krypa i säng i denna nya anda av tillfredställelse över att faktiskt lyckats vända dygnet "rätt".
dessutom tror jag det gynnar mig som pedagog om jag inte är hålögd och luggsliten när vi jobbar med skådespelarna. Det lär jag bli ändå i sinom tid. Tills dess får jag försöka vara lite lagom morotsjuicefestlig i bästa Anna Skipperanda och sådär djuplodande teaterpedagogig som jag vill vara.
Ja, bara en liten uppdatering. Det händer massor i världen som jag skulle kunna skriva om. Igår var det guldbaggegalan. Jag skulle kunna dela tyckanden och låtanden om svensk film och kultur i övrigt. Jag skulle kunna rasa mot Per Ström och hans antifeminism eller åtminstone skriva en lite sarkastisk överseende syrlig kommentar som den manshatande förtryckande feminist jag ju är... men jag struntar i det.
För som vanligt så finns det folk där ute, i bloggar och i krönikor, som gör allt det där så mycket bättre och vassare.
Annars har jag mest umgåtts med min tjej som jag tycker så väldigt, väldigt mycket om.
Att kastas in i kreativa kaos brukar betyda att man förr eller senare hamnar i någon slags totalt tankestopp. Man vet varken ut eller in, förmår överhuvudtaget inte tänka en enda vettig tanke, än mindre se sammanhang och struktur.
Då blir det huvudvärk och tandagnissel, ilskna utfall åt höger och vänster. Som man egentligen inte menar så mycket med, för man vet ju- att det här är en del av processen.
Jag vet ju det.
Jag har varit i det förut, sett det, hanterat det.
Kan göra det även denna gång.
Jag vet ju det.
jag är en bra pedagog. Jag vet vad jag pysslar med,jag kan det här, och jag och Maja och våra 8 skådisar kommer sparka arsle!
jag vet ju det.
Egentligen.
Ska bara se till att komma ihåg det också.
(och sluta vara en sån förbannad dramaqueen)
Det blir bra det här ska ni se :)
blir jag när jag tänker på vårproduktionen.
Teater igen! tjohoo!
Det är konstigt ändå... Trots barndomens alla helveten med elaka skolkamrater och en missbrukande far så minns jag den glädje jag kände då som den mest genuina.
Inga om och men. Bara den rusande lyckan genom hela den lilla kroppen. Ett pirr i armar och ett spring i ben. Och ett skratt som kolsyrebubbel.
Sällan känner jag den nu. Knappast alls.
Men när jag får syssla med teater, leda, leka och regissera då börjar det pirra i tårna.
Hej glädjen!
Idag läste vi manus med våra 8 skådespelare för första gången. Jag ser fram emot våren med glädje och tillförsikt. Jag hör bäcken brusa och vet inte än vart stenarna finns, vilka strömmar som kommer dra oss med sig, vilka farliga fiskar som lurar under vattenytan. Däremot vet jag helt säkert att jag och Maja kommer få i land gruppen på andra sidan bäcken vad det lider.
Det känns tryggt.
När jag låg i sängen igår bestämde jag mig för vad jag ska göra i höst. Det var lite oväntat men nu känns beslutet förankrat och rätt.
Nåväl innan des ska jag processa med Kvinnornas Decamerone. En sak i taget nu.
Nu är det helg.
Dags för lite välbehövlig vila förhoppningsvis.
Det känns som jag gått i skolan i en månad fast vi började i måndags.
Hux flux står vi där och det är premiär och vi pedagoger är gråtigt stolta över skådespelarna.
Det går fort. Vi är snart där.
Det är bäst man håller i hatten så man hänger med i svängarna.
Och försöker vara i nuet så gott man nu kan.
Har ägnat större delen av kvällen åt att sätta etiketter på gamla blogginlägg. Ja det är ju också en sysselsättning. Nu vet jag inte ens om jag vill ha etiketter alls, det var väl bra innan!
Så, idag blev det helt klart vilka regiparen blev och vilka pjäser vi ska arbeta med.
Jag är förväntansfull, nöjd och en smula pirrig.
Mer säger jag inte eftersom min statcounter visar på några återkommande läsare från Norrköping och skulle det vara någon Marieborgare så är det bäst jag kniper näbb eftersom det är meningen att vi pladdervilliga regissörer ska göra det fram till på fredag.
Har känt mig lite ur fas de senaste veckorna, av förklarliga skäl men nu känns det väldigt inspirerande att börja jobba igen. Jag vill ju vara i den kreativa processen. Leta efter de där nycklarna som öppnar upp nya rum hos skådespelarna, mitt i cirkeln av ljus.
Jag köpte ett dyrt regiblock idag. över 70 kronor kostade det, men det vara värt varenda krona. Det måste liksom kännas rätt...
Ja processen... Livsprocessen, arbetsprocessen, teater som process...
Göran Sonnevi har skrivit en dikt som lyder som följer. Tag den med er gott folk.
Inte det bländande riket av ljus,
men den grå, långsamt gryende, kyliga morgonen
till en serie av möjliga dagar av arbete
Det kan gå.
Det är möjligt!
Innan jag rusar till bussen under-
håller jag världen med några av de jul-
dekorationer den här staden bjuder på. Bäst är förstås spårvagnen- som varit nästintill omöjlig att fota. På ena sidan är det springande renar som drar en tomte i vagn, på andra sidan blå granar... Som en rullande förortspizzeria i sin vräkiga smaklöshet.
Men jag tycker det är charmigt på något sätt.
så har jag alltid haft en förtjusning för det storslagna...
Jag undrar hur de tänkte när de pyntade huset här... more is more minst sagt...
..även om man skulle kunnat tro det genom den bristfälliga uppdateringen på senare tid.
Återkommer när jag har funderat lite, med ett bokslut över 2007 och små funderingar inför det nya året. Tills dess säger jag bara god fortsättning och allt gott till alla er som surrar förbi i cyberuniversum.
För några månader skrev jag om att mitt liv oftast gestaltade sig som en bergochdalbana, men tillade sturskt att vem ville egentligen att livet skulle vara ett jävla pariserhjul.
Jag står fortfarande fast vid det. Ibland önskar jag att livet kunde vara lite mer kärlekstunnel och lite mindre spökhus.. Senaste veckan har det artat sig.
Faktiskt.
Och ja... Ibland är jag allt annat än ödmjuk. Bara som en parantes. Men jag har mina ambitioner.
och ett snedsteg från dem är bara att förlåta. Jag har blivit rätt bra på förlåtelse på senare tid.
