mmMitt senaste inlägg, repliken jag fick på det och debatten som uppkom därefter har gett mig lite att grubbla på.
Jag tror att jag kan ringa in min upplevelse som sådan att jag störs av att ständigt, ständigt representera. Till slut får jag inte ens kalla mig någonting eftersom varje etikett jag sätter på mig själv, såsom kvinna, lesbisk, osv är normerande på det ena eller andra sättet och jag då genom min blotta existens är en företrädare inte bara för vem jag är utan för alla världens kvinnor och alla världens flator. Jag tycker det är orimligt.
I den värld jag vill ha kan en kvinna raka benen och en annan inte, en man och en annan inte- utan att det är en big deal.
Om jag som representant för hela det kvinnliga könet-( vilka nu de är, enligt de mest queerdiktatoriska så finns ju inte ens kvinnor och män, så då borde jag lugnt kunna representera mig själv utan legitimeringsbehov kan man tycka)- ska sträva emot alla de skönhetsideal som finns i samhället, allt som är norm, allt som kategoriserar en kvinna så:
1.normerar jag.
2. gör jag våld på mig själv eftersom vissa av mina önskningar kommer ligga i linje med det som ligger i den kravfyllda omvärlden.
Jag menar inte att sopa förtryckande skönhetsideal, förlegade könsroller och dylikt under mattan eller vifta undan dem med en axelryckning.
Jag blir arg när jag ser 8 åringar vaxa benen, jag gömmer porrtidningar bakom "Allt om mat" på mitt lokala Ica och jag snackar och maler på om sånt så fort jag bara kan- men...
Jag är också en reflekterande person och den feministiska kampen gagnas inte av att jag låter min vilja stå tillbaka.
I flera år menade jag att människan var ett oskrivet blad, att vi skapades helt av vår miljö och att kön var något man inte behövde prata om överhuvudtaget, att heterosexualiteten var en social konstruktion och att alla egentligen var bisexuella.
Hetsigt hävdade jag detta.
Men så insåg jag att jag språkade en sak och kände en annan. Jag är ganska ointresserad vad som är kultur och vad som är biologi och förmodligen är vi så intrasslade i kulturen att vi aldrig kommer kunna ta av oss de glasögon vi för tillfället bär för att kunna reda ut det nystanet och frågan är om det ens spelar någon roll.
Är inte grejen att ge alla samma möjligheter att göra sina val utifrån egen vilja och lust och utan varken patriarkal sexistisk diktatur eller queer sådan?
Någon skrev att
Varje gång någon tar den normativa vägen blir normen större och agerar större reklampelare för normen. Och desto fler människor gör "valet" att bli som normen. Man tar oftast den enklaste vägen.
Jag har upplevt att varje gång jag av inre tvång bryter mot normen gör jag våld på min själ och skapar en ny norm, något som det finns gott om i queerdiktatoriska kretsar.
Kanske ville jag egentligen säga något om begreppet själ. Ett begrepp som behandlas ytterst styvmoderligt bland queerfolk och intellektuella överhuvudtaget som jag upplevt det.
Att påstå att något är genuint, att man har en upplevelse av en kärna och ett jag som är lite större än bara summan av samhällspåverkan och uppväxt är mer än flummigt och en smula essentialistiskt.
Jag upplever mig iallafall vara en besjälad varelse. Jag erfar det dagligen i såväl min dagliga drivkraft , i mötet med andra, i mitt skapande och inte minst i kärleken.
Och den kan ingen diktatur hur queer den än må vara, någonsin beröva mig.
Ikväll är det 30-årsfest. det blir fint.
