Är du ensam ikväll Ann-Sofie...

Nämen herregud vilket bra band. Fredrik Johansson och Hundarna. Och som sagt, youtube make my day.

Höst i lilla Peking

Den här bloggen lever upp när upphovskvinnan är uttråkad, ensam och allmänt sysslolös så de senaste dagarnas bortavaro är enbart att tolka som någonting positivt.

Har varit i ett höstglödande Norrköping över helgen, samt i den lilla staden på slätten där Rävhona bor. (Låter typ som Lilla huset på prärien har korsbefruktat Fablernas värld och det kanske inte är helt missvisande...)
Har spenderat senaste fyra dagar med att träffa trevligt folk-känt och okänt- dansa mig svettig till bra band -Fredrik Johansson och Hundarna- och lagt ut oförsvarligt mycket pengar på skräpmat och alkohol utan att skämmas det minsta.
Mest har jag förstås bara varit tillfreds över att spendera tiden utanför mödrahemmet och då med bruden nr 1.
Vilket kap hon är.

Nu är det bara två veckors praktiserande kvar. Känns rätt lugnt. Imorgon ska jag ha 4 pass ensam men det har alltid varit lite lättare för mig att jobba solo än när nån tittar på så jag är inte helt orolig. Men hinner väl bli.

Kanske är " I morse hängde dom Saddam i ett rep" stor poesi.
Jag har bara inte förstått det än.

flatornas flata vs cohen

Kd Lang gör min absoluta favoritlåt av Cohen. Det kunde blivit katastrof men hon fixar det. Med bravur.
Jag är ju lite trött på män med gitarrer som ylar ut sin sorg- Rävhona och jag raljerade över Winnerbäck igår- men Cohen och Dylan är genialiska nog att komma undan. Faktiskt.
Jag har blivit beroende av youTube. Inte bra.

Cowboy Junkies - Angel Mine

Okej Nina... Om du gör slut med mig gifter jag mig med Margo Timmins ;)

Inga homos i Iran

Det finns inga homosexuella i Iran.
Nej, klart som fan att det inte finns.
Man har ihjäl de som lever öppet och bögar och flator tvingas ingå resonemangsäktenskap eller leva gömda.
Ett annat alternativ är förstås att flytta till ett land med hyfsat öppen och accepterande syn på homos.
Där man får gifta sig, skaffa ungar och inte blir stenad för att man håller handen på stan.
Ett land som Sverige.
Ett tryggt land
Men också ett land som visar upp kalla handen. Ett land som påstår att det inte alls är farligt att vara homo i Iran.
Som håller hårt i uppehållstillstånden.
Fan.
Det finns alldeles för många idiots

http://tv4nyheterna.se/2.139?videoId=1.177837

YouTube är knark

När man är lite allmänt seg och trött kan man alltid spendera morgonen med brudarna på YouTube. Katie Melua. H påminde mig. Duetten mellan henne och den framlidna Eva Cassidy är värd andäktig tystnad- efter de tre första minuterna minnesmaterial kommer en otrolig och till synes helt omöjlig duett av Somewhere over the rainbow. Gosh.

http://www.youtube.com/watch?v=OTt-ShDLEDU&mode=related&search=

Min nya vän Skymning gav mig också länken till den coola bruden Dilana. Kvinnor med den energin kan man bara inte låta bli att tycka om

http://www.youtube.com/watch?v=B5rL2spNJjc&mode=related&search=

Nu ska jag äta frukost. Ikväll får jag träffa Rävhona

Anna Skipper in my dreams...

I morse eller någon ospecificerad tid på den ljusa delen av dygnet rättare sagt, när jag var hemma hos H och klättrade på väggarna så susade Anna Skipper förbi på tv´n.
Jag stängde av för om det är något som inte hjälper när man mår lite kymigt så är det Anna Skipper.
Sen drömde jag- vilket jag gör ibland- om att Anna Skipper kommer hem till mig, tappar upp en hel simbassäng med cola light där hon kastar i mig och elakt säger "såhär kan du inte hålla på Maria, nu får du ligga där och fräta bort lite av fettet i kolsyran". (ni kan liksom själva höra precis hur spydig hon låter!)
Så ligger jag där och flämtar efter andan i colan medan hon står på kanten med en gul visselpipa i munnen och kastar mozzarellaost och fryspizzor huvudet på mig.
Är det konstigt att jag behöver lite ångestdämpande med sådana drömmar?

Anna Skipper är en sån som man skrämmer sina ungar med.
"Ät upp de rara ärtorna, annars kommer Anna Skipper och tvångsmatar er med alger."
Hon måste ju vara på låtsas.

Ge mig Rävhona NU!

Birro och jag.

Jag har inte varit något stort fan av Marcus Birro. Han höll ett bejublat framträdande på min skola, och jag gillade det han sa, typ : låt ingen jävel tala om för dig vad du ska göra med ditt liv.
Sen så hade han sitt utspel i somras om kvalitetsmärktaförfattare, som kanske blev missförstått men det fick mig ändå att bli rätt besviken och vilja konfrontera honom på Broadway ,(caféet i Norrköping där han fikar typ varje dag och som ligger granne med mitt sommarjobb- om någon känner för lite kändisspotting).

I alla fall.
Nu hittade jag en text från en krönika.
Lyder som följer
"Romantiker har blivit ett skällsord i en tid när allt ska handla om minsta motståndets lag. Vi ska helst lalla oss genom tillvaron utan att känna varken sorg eller glädje. Själlösheten har blivit upphöjd till dygd. Det är hårda tiden för hopplösa romantiker. Vi måste slå oss ur förlamningen som drabbat oss, inse för att bli drabbad av något måste det göra ont ibland. Livet är inte en schlager eller allsångskväll. Livet är tusen gånger starkare och intressantare. Alla människor är romantiker. Det är min fasta övertygelse. Går det att leva sitt liv på något annat sätt? Ingen kan vara likgiltig inför ett mysterium."

http://www.aftonbladet.se/debatt/article225949.ab

Ibland slår de huvudet på spiken även prettopojkarna i svart.
Det måste få göra ont ibland.
Kärkeken gör betydligt mycket ondare än de där skrapsåren man fick när man ramlade på asfalten och som mamma fick skölja med asolsprit och plocka stenar ur.
Samtidigt är kärleken tålmodig och god.
Stick i stäv med vad uppfostran lärt oss så är själva kärleken inte något man gör sig förtjänt av- ingen godispåse på lördagen när man varit snäll.
Kärleken är ett mysterium.

Det kanske inte är så stor skillnad på att vara en jävligt pretentiös kille mot att vara dito tjej egentligen. (mer än att killarna får störe mediautrymme)

Då så. Då tar vi ett varv till i berg och dalbanan. Mysterium.

kanske inte katedraler...

men en och annat litet bönehus, ska en väl klara av att baka iallafall.
Om någon skulle drista sig till att undra över diverse religiösa symboler är det snarast för att jag är en sucker för Edith Södergran och inte för att jag är särskilt kristen, för det är jag inte.
Spelade dock Jesus i kyrkan när jag- av någon outgrundlig anledning- konfirmerades.
Diskuterar gärna religion eftersom det judisk/kristna arvet ligger till grund för mycket i det västerländska tänkandet och moralen.
I alla tider har man kunnat vifta lite med Gud för att påstå de mest vansinniga saker- som att män står över kvinnor, homos ska stenas, yada, yada and so on.
Människors privata tro är upp till var och en dock...

I kyrkliga sammanhang pratar man om förtröstan. Jag vet inte riktigt vad det innebär.
Jag har fullt upp med det här med tillit. Och med att andas. Givetvis.

Jo, nu känns det faktiskt lite bättre. Har pratat med rävhona och knarkat cola, snickers och tabletter och ska sova en stund.

Ångest är min arvedel...

Typ två timmars sömn och hjärnan är ett grustag
Muller från grävskopor dränker varje vettig tanke. Öser hänsynslöst sand över mitt bröst.
Svårt att andas då. Eh, ja.

Det var det där med att förtjäna lycka.
Att kunna unna sig lite lugn och ro.
Bergochdalbanan rusar nedför. Det susar och svindlar och jag saknar min mössa.
Tappar helt koncepten.

Men ångest och sömnlöshet till trots så vill jag inte kliva av bergochdalbanan.
Nej, för vem vill egentligen att livet ska vara ett pariserhjul.
Jag sitter kvar ett tag till men snart kräks jag.

Ansiktsboken ljuger aldrig

Är hos H som tror att hennes spåkula på facebook siar sant.
I vanliga fall skrattar jag högt.
Nu fick jag horoskopinvitation (blir så jävla larvigt när man ska försvenska det men...) av sol.
Yada, yada tänker Pretto och lägger till ännu en grej som får sidan att vara än rörigare.

Mitt horoskop:
Thursday, September 20
It is possible that a small disagreement or misunderstanding with a loved one could emerge, but try to soothe your spirits and control yourself. Don't make any emotional decision based on states of psychological irritability.

okej, okej I get it, facebook, I get it!
Jag är sansad.
Nu tar jag bort horoskopgrejen. Fixar inte sånt. Har tillräckligt medtvångstankar ändå.
Nu ska jag försöka sotha mina andar och kontrollera mig själv.
Mohahahahaha.

Jag är trött på barn nu.
Blä för barn. Verkligen. BLÄ.

Ge mig Rävhona.

segt som in i helvete.

Gårdagen förflöt ändå på något vis. Träffade T och M och snackade praktik, ateljéarbete och lite skit med dem. Sedan var den hem till vännen som med buller och bång inte bara kommit ut ur den omtalade garderoben utan även slitit av korsbandet. Nej, de två sakerna hade inte med varandra att göra, även om man lätt skulle kunna förledas att tro så, så kär som hon är.
(då är det fusk, fusk, fusk att hon har en kvart till sin tjej med T-banan och jag har tusen ljusår till min)
Men vi hade trevligt och det ska nog bli något av Obstinat såsmåningom.

Fick frågan på msn varför bloggen heter som den gör. Det är ju sant ju.
Jag och den hädangågne Ingmar är på många sätt lika-
Vi delade den skapande människans ångest inför såväl livet som döden
vi har/hade ett stort intresse för kvinnor, iallafall vissa ;)
vi är/var besatta av hur vår barndom påverkat oss
Dessutom är vi båda framstående regissörer,
fast jag är helt enkelt lite bättre
Word.

Det är konstigt att tid kan kännas fysiskt. aj, aj, aj.

Nu ska jag äta en smörgås med smörstekta kantareller. Det ni.

ledig men less

jorå så är det.

Till Selmas minne

Expressen ger nu ut en bokserie med klassiska verk. Ambitiöst projekt att sälja tabloid+ kvalitetslitteratur. Typ som att få med gåslever och en flaska champagne när man köper en gorbys pirog liksom...

Iallafall.. Nu var det Selmas tur med Gösta Berlings saga...

http://www.expressen.se/noje/bok/1.819214/tragedi-bakom-gosta-berlings-saga

Kanske är det så att man som homosexuell håller sina ikoner ganska hårt i handen, känner något slags förbindelse till dem som i andra tider trampat samma stigar.
Om Selma och Sophie Elkan vandrade i lönndom i de Värmländska skogarna så har jag privilegiet att vandra fram genom huvudstaden tillsammans med några tusen andra för att manifestera rätten till min kärlek- åtminstone en gång om året.
Det gör mig egentligen ingenting om Expressen tror att Selma var flata eller ej.
Grejen är den att vissa saker anses lite kompromitterande att påstå om de döda och det säger något om vår tid och dagens värderingar.
Man kallar inte en döing för homo hur som helst, det kan spekuleras i det men formuleringar om "nära vänskap" och dyligt infogas som en brasklapp.

Klart som fan att de knullade.
Heja Selma!

Nostalgisk och jävligt sentimental

Frida hade lagt ut foton från Road på facebook.
Ska sno åt mig allihop när jag är hemma men här nöjer jag mig med att genom ett par bilder njuta av minnet av mina glansdagar som regissör.
Hittills vill säga.
Kuskade land och rike (eh...till Avesta) runt med ensemblen för att sprida teatern och berätta vår historia.
Jävligt kul hade vi.
Och lite bra är jag nog ändå.
Jag vet ju vilka svagheter jag har.
Ostrukturerad och virrig ibland.
Inte tillräcklig personregi- handlar mycket om tidsbrist där iofs.
Känslomässigt engagerad i absurdum.
Samt babblar så käften går ur led.
Men en jobbar på´t.
Jag vill inte lära snorungar ta sig på ett golv med hjälp av kuddar och samarbete.
Jag vill inte improvisera fram skojiga historier med tredjeklassare eller inspirera fjortisarna att använda sin fantasi i en kvart eller så.
Jag vill göra teater. Vara i process.
I den magiska cirkeln av ljus.
Har du varit där vet du var jag menar.

Innanföreställningsfix. Fan vad löjligt stolt jag ser ut.

Jag var det.

Kristallen den fina

Utdelningen av tv-priset Kristallen är i full fart. Det är intressant med postmoderniteter som tv-program som prisar andra tv-program, (vilka i sin tur handlar om tv ett och annat av dem)
Man skulle också kunna kalla det ett litet kalas för mediepersoners inbördes beundran men vad sjuttsingen.
Höjdpunkten var talet som han downkillen från "I en annan del av Köping" höll.
Kärlek och hurra. Vad mer behöver sägas?
Egentligen.
Resten är bullshit.

Ska inte leda småttingarna imorgon. Skönt.
Är helt slut. Har nerverna som en löst stickad tröja utan på kroppen.
Då och då brukar maskorna i såna tröjor fastna i allsköns utstickande föremål och skapa små hål i tröjan som man får nästa ihop sen. För att inte trådar ska fladdra löst i vinden.
Lite så är det så idag. De fladdrar lite löst i vinden. Nerverna.
Freud would love me.

Jag vill träffa N. Blir tokig!

Drömmar av olika slag

Vaknade i morse och grät.
Hade drömt en massa dumma,dumma, dumma saker.
Hatar sånt.
Det sätter liksom en prägel på hela dagen, är svårt att skaka av sig. Andas.

Sitter vid datorn fast jag borde göra massa annat. Surfade in på sylvia av alla platser- har inte varit inloggad där på säkert två år och blev förvånad att sidan fanns kvar.
Jag log lite åt min text och klistrar in den här. Jag var nyss utkommen ur garderoben. Ung och arg.
Nu är jag äldre och även om det blir lite si och så och med demonstrerandet nu för tiden så hoppas jag att jag inte slutar vara arg.
Tappar glöden.
Slutar brinna.
Någonsin.
Jag ska baka en katedral.

Gah! Nu ska jag torka tårarna, diska den satans disken, handla och planera lektion.

Här är min text från sylvia alltså:

HAVSAMAZON är:Feminist, socialist, passionerat förälskad i teatern, yrkesdemonstrant, arg på nästan allt,teknikfientlig, vegetarian, mild som ett sommarregn och rasande som en tornado...

HAVSAMAZON har:En glupande aptit på livet, en vänsternäve värd att frukta, ett sjuhelsikes humör, glitter i ögonen,en plan som ska förändra världen och en viss tendens att hata män i maktpositioner...

HAVSAMAZON skräms av:Likgiltighet

HAVSAMAZON pungsparkar:(så att de små rara kulorna sätter sig i halsen..) Bush, Sharon, Le Pen, Lars Leijonborg, Carl Serung och Bert Milton

"Och vi såg deras spända ansikten och bekymrade arga ögon, ögonen hos män och kvinnor som inte själva styr sin framtid, eftersom de vet att FINANSERNA är den maskätna kärnan i vår civilisation.Kan man leva värdigt med en sådan sanning?"

Att vara barnslig är en grundförutsättning för att handla förnuftigt.

POETEN SÄGER:"Livet är att tro sig vara svag och inte våga"JAG SÄGER"Livet är att våga släppa taget och kasta sig ut i det okända universum..."

"Universum hänger här, i denna trånga passage, oändlighet och kompression fångade samtidigt. Rum och tid kan inte särskiljas. Historia och framtid är nu. Det du minns. Det du hittar på.Universum kröker sig in i din mage. Sträck ut din hand. Kyss mig.Staden är en gnista, ljus vid ljus, kvarts och neon på Brooklyn Bridge och stjärnornas vitglödgade glans.De släppte upp fyrverkerier nere vid vattnet, himlen exploderade i granater av färg.Vad det än är som drar ur säkringen, som slungar dig ut i en kortvarig och fulländad skönhet, om så bara för ett ögonblick, så är det tillräckligt."J. W

Innan jag dör bakar jag en katedral.

Om mod.

Jag är helt slut.
Har haft fyra grupper på raken, tämligen påfrestande men helt okej.
Jag är proffsig och ger efter 5 timmar ett sansat intryck trots att jag mest vill rusa ut och andas. Inte för att de är tråkiga, men det blir lite för mycket.

Lite handlade det om mod tidigare. Läser Rollo May nu, filosof och psykolog, som skriver om kreativitet och mod i boken "Modet att skapa".
Citat: Att skapa innebär att satsa allt och riskera att misslyckas. Det är att hota det bestående, utmana samhället och opinionen, trotsa likgiltigheten, konformismen, materialismen och slåss mot orättvisor. Det kräver mod.

Jag kunde inte sagt det bättre själv.

Det handlar mycket om mod det här ateljéarbetet jag håller på med. Mod och sanning.
Mod att skapa.
Mod att leva.

(som så ofta för ganska så pretto hänger konst, kärlek och politik ihop genom något slags osynligt band. kanske är det bandet mod.)

Over and out (idag har jag ätit pommes och bearnaise samt kladdkaka. Hejdå GI)

om kärlek.

Ibland kan jag få för mig att jag inte förtjänar att vara lycklig.
Eller att det liksom inte är någon idé eftersom lyckan ändå kommer att tas ifrån mig och jag kommer stå där som ett får och vara löjlig och sårbar.
Bättre då att behålla kontrollen, trycka på delete och escape och fortsätta livet utan större toppar och dalar.
För är det något jag inte behöver är det berg- och dalbana

Nu är det emellertid försent för delete och escape, har virus i hjärnan och överallt.
Förr eller senare kanske kärleken slår en i huvudet med sitt höganäskrus och lämnar en att deala med skärvorna.
Nåväl. Det är för sent nu.
Hon inte bara stör mig, hon rubbar min existens. Och ja, hon är välkommen.

Man kan inte plåstra om knän som ännu inte blöder.
Jag har glömt min mössa och sätter mig i första vagnen i berg-och dalbanan.
Jag är rädd som fan men vem vill egentligen att livet ska vara ett jävla pariserhjul.

jaha...

Då var man hemma hos mamsen igen då.
Helgen har innefattat allt från olycksfall i trafik, ( lilla haren, vila i frid), till Norrköpings billigaste thaimat, men framför allt rävhonans hand i min. Sakna.
Jag är en fjant.
Två veckor är ett skämt.

Imorgon 4 lektionspass.
Vojne, vojne.

Det är det här med att ta in nytt folk. I fredags gick det bra. Trevliga människor. God stämning.
Ungarna på praktiken är väl helt ok även om det blir lite mycket när grupperna avlöser varann och jag inte kan ett enda namn men ändå ska vara superproffs- oh yes!- på det jag gör
Klarar det nog.
Att åka tunnelbana och gå i affärer är dock skitjobbigt.
Fan vad med folk!
Björnligan hade i en Kalle Anka-serie ett tidstopparur som typ frös tiden för alla utom den som hade det (de gick in och länsade kassavalv och den biten).
En skulle behövat.

En teleportör vore inte heller helt fel.

Öga för spelet

Första praktikveckan är slut. Skönt. Ska planera inför nästa veckas lektioner men eftersom jag har några timmars bussresa att se fram emot ikväll kan jag ju se till att få lite gjort då.

Lovade H att skriva om sport så alltså: lagsport är som teater. Det kräver ett fullständigt gemensamt fokus. I matchen- liksom i pjäsen- är alla en och samma kropp. Alla har samma ansvar för att bollen rullar in i/inte rullar in i( beroende på målbur) mål liksom alla i teatern har ansvar för varje levererad replik. Från avspark till applådtack är det samarbete som är grejen.
Så finns det stjärnor typ Persbrant, Zlatan you name it... men de vore inget utan sitt lag.
Taktiken i fotboll fattar jag inget av- däremot har jag väl förhoppningsvis greppat lite av regimetodik och gestaltande under min bana.
till syvende ooch sist är det samma sak.
När Sverige förlorar en match är det inte en enskilds fel- det är samspelet som inte funkar.
och även om det gör det så kanske det finns de som just idag spelar en lite, lite bättre föreställning.
(för grejen med både fotboll och teater är ju att det ska vara spännande att titta på också. Är det inte det är du en loser- samspel till trots)

fan vad knepigt.
så långt H, sträcker sig mitt öga för spelet.

quk-x vs ansiktsbok

När man som jag har spenderat ett ansenligt, (och ett smula skrämmande), antal timmar på diverse olika communityn på nätet borde jag kunna utse en vinnare- ett bästa hängställe i cyberspace helt enkelt.
Jag avgränsar min fältstudie till att omfatta qx och facebook- eftersom flest i bekantskapskretsen finns just där.

Qx är precis så porrigt och sexfixerat som ryktet antyder.
Dagligen besöker killar som "söker sprutluder","Hingsten orginalet" (är det inte ändå ett roligt nick?-vem fan är "Hingsten- kopian") och diverse trekantsmänniskor min sida.
Man kan inte hänga på qx utan att få kukar och muttor uppkörda i nyllet stup i kvarten. (jo de har visst en funktion som tar bort sexbilder men eftersom folk glömmer att anmäla vanliga ansiktsbilder som "icke-sexuella" ser man typ inga bilder när den används)
Diskussioner i forumen är ofta trista, långrandiga och drivs av samma dryga personer som hänger 24-7 vid datorn.
Men det är å andra sidan ett bra ställe att träffa folk, särskilt för folk som inte bor i Fjollträsk utan i typ Klimpfjäll, och gayvännerna är samlade på samma ställe. Kanske finns någon fördel i det även om jag inte riktigt kan formulera vilken

Ansiktsboken då. Känns ju lite nytt och fräscht å ena sidan men har far to many olika funktioner, test och grejer att hålla reda på.
Jag behöver överskådlighet. Facebook är not överskådlig.
Fördelen med att använda sitt eget namn- man slipper liksom "storsprutaren" då- mattas av lite av att ens gamla högstadiekompisar letar upp en.
Blir jag biten av en zombie eller vampyr eller överfallen av en jävla pirat igen så blir jag riktigt lack.
Å andra sidan är min Bush count down clock något av det roligste denna månad.

Jag röstar för qx, även om det är gammal, porrigt och fullt av avdankade bögar som ansluter sig till "far,bror, son- klubben" och kryllar av heterosnubbar som vill omvända flator.
Ett ställe där jag träffat både min bästa vän och min sötis kan inte vara helt fel.

Åsikter från eventuella läsare. Vem vinner duellen hos er?

Ibland gör jag skäl för mitt namn...

Drama på daghemmet Luktburken idag (namnet- fråga inte...)
Gyllenlockiga barn som redan är så olika förortskidsen. Det har så olika liv, så olika förhållningssätt och skilda möjligheter, för det handlar om klass inte minst.
Varför ska man egentligen syssla med kultur med barn?
Vad kan teater ge höghusungarna i Bredäng och villabarnen i Segeltorp?

Jag tror som fan på att konsten och kulturen är nödvändig för människans överlevnad.
Om det sedan handlar om teater, litteratur, musik eller något annat är av sekundär betydelse.
Pudelns kärna är som alltid kommunikation, inre och yttre.
Konsten, musiken och teatern kommunicerar på helt andra plan än vi kan nå enbart genom språket.
Med hjärtat mina vänner, med hjärtat.
Därför känns det ändå hyfsat viktigt att ge barnen redskap till kulturen, såväl ungarna i villaförorternas äppelträdgårdar som de på förortstorgen, så att de kan kommunicera hjärtats och empatins språk.
I en värld som denna är det viktigare än någonsin att vi finner det språket.
Hjärtats.

På qx heter jag ganska så pretto. Ibland förstår man verkligen varför.
Men som sagt; med ett visst mått av självdistans kan det ju till och med vara lite charmigt att vara pretentiös.

Marias massageinstitut AB

Har tittat på top model och masserat min bror. Det är iaf något jag är bra på, ifall min karriär skiter sig får jag väl börja knåda ryggar och fötter på heltid- även om jag föredrar att vara lite mer exklusiv med sådana tjänster.

Om objektifieringen av brudarna i top model ger mig spyattacker så är min nya idol Lillian Magnusson, 37-årig trebarnsmamma som gjorde debut i finnkampen och vann 10000 metersloppet. Jag är ju det minst sportintresserade man kan hitta men jag blir glad av Lillian. Hon är cool. Det är väl något med det där med drömmar och att inte ge upp dem.
(Jag grinar alltid när den mobbade huvudpersonen från slummen i Bronx vinner danstävlingen/ finner kärleken/kommer in på college i förutsägbara Hollywoodfilmer)

Förövrigt vill jag inte bli teaterpedagog. No way. Praktiken är helt okej men inte my cup of tea. Men min utbildning är väl inte helt bortkastad kantänkas, vill ju driva projekt om makt, genus och språk med ungdomar.
Vid sidan om mitt teaterchefande i Obstinat vill säga.

Tv just nu: Killar badar med kallingar under badbyxorna i simhallarna vilket förorenar bassängen med bajsbakterier. Vad är grejen? Av med kallingarna grabbar. (tänk att den uppmaningen skulle komma från mig...)

Brev från Pony Boy

Ägnade gårdagkvällen åt att rensa igenom gamla vykort och brev på jakt efter sånt som min pappa skickat till mig. Jag hittar en uppsjö av kort, en orgie i självömkan och storhetsvansinne och inte minst en läskigt förvriden verklighetsuppfattning.
Hittade mina gamla dagböcker också. Sida upp och sida ner om min kärlek till olika killar. Senare- mer tveksamhet- men ändå krampaktigt hålla fast vid att detvar pojkvän jag ville ha.
Sedan beskrivning av heterosexet.
sorgligt.( Om man tittar upp i taket och tänker på annat är det ok)
Sida upp och sida ned och sida ned av så uppenbart självbedrägeri, hur roligt det var hos pappa- sen plötsligt en sida fylld av hat mot honom varpå jag genast tog tillbaka allt.
Sida upp och sida ned om pojkar jag knappt minns -så plötsligt svidande frågor- men sedan uppläxning och övertygelse.
Böcker fulla av piskrapp. Fel tankar. Fel känslor.
Det är ett under att jag ändå är någorlunda vid mina sunda vätskor.

Praktik. Helt okej.
Imorgon. Teater Obstinat here I come.
Torsdag. rolighet med H
Fredag. Längtar. saknar. Äntligen.

Jag och bästa vännen pratade om att inga flator är sansade. Hur fan blir man sansad med en farsa som kallar sig för Pony boy. Det har ingenting med flateriet att göra men väl med manshatet.

så var man 16 år igen...

Bor hos mamma under min praktik på kulturskolan och finner mig plötsligt teleporterad si sådär
10 år tillbaka i tiden.
Bröderna spelade visserligen bandy i hallen på den tiden. Nu är den ena en brat med 15.000- kronors laptop och gigantisk platt-tv i sitt pojkrum, lammullströja och rosa kallingar, men ändå hyfsat social och kramar mig när vi ses. Bror nummer två har en naziinspirerad frisyr, outade mig som sin "äkliga syster" för ett antal år sedan och har ett ordförråd på typ 100 ord (iallfall är det så många han använder, förhoppningsvis uppfattar han fler)
Den ömma modern slutligen som är snäll, lika psykologisk och inkännande som en ångvält och skulle gå till historien som martyr om hon var det minsta kristen...

Idag börjar praktiken.
Jaja, det ordnar sig nog.
Ska försöka vara sansad och trevlig och eftersom jag har tre års skådespelarutbildning i grunden så bör det väl inte vara så jävla svårt.

Förövrigt saknar jag N så jag kan trilla av stolen.
Nu ska jag snart kila upp till centrumfiket och käka frulle. Mamma köper ju billigaste märkena på Lidl och juice med konserveringsmedelssmak och tyskt bröd med russin i går bort, hur billigt det än är.
Ibland är det ledsamt att vara arbetarklass, iallafall när man vill ha nybakta baguette med tomat och mozzarella till frukost.
Dagens i-landsproblem

Nej libresse, det blir inte roligare...

Mensen gjorde storstilad entré med värk som får mig att se solar och stjärnor- inte av den ljuvliga sorten- och förklarar till kanske viss del gårdagens dysterhet.

Libresse har formgett nya bindor, eller förpackningar rättare sagt. Plasten runt den ouppackade bindan går nu att få med exempelvis den sötaste lilla bambi eller en lustig liten mangaflicka- allt för att göra mensen roligare.
Kära libresse.
Tack för era ansträngningar men det är inte roligt att ha mens. Det kan ingen bambi och ingen mangatjej nånsin råda bot på.

För att muntra upp mig ytterligare surfar jag på libresse hemsida och kräks rosa sockervadd.
Där dår jag veta att:
Kvinnlighet är vad du gör den till. Träning, bra mat och rätt inställning kan göra underverk för hur du mår och ser ut.

Sen har vi en hel orgie i heterosexuell relationssmörja
http://www.libresse.se/Pages/ContentCategory/Default.aspx?id=5613&catid=5187

Tack libresse. Ni formulerar mycket bra det vi feminister försöker säga. Kvinnlighet skulptureras fram. För att vara kvinna räcker det inte att ha en fitta och genomlida menshelvetet en gång i månaden, kvinnligheten är vad den "görs till" och den handlar lika mycket om att se ut som att må.

Mens är inte roligt. Den dagen libresse designar förpackningar med texten memento mori är jag den första att köpa dem. Det är det det handlar om. Kroppens smärta och långsamma sönderfall.

Denna dagen ett liv...

Gå upp.
Ligga på soffan.
Läsa.
Datorn.
Äta.
Top model. Fy fan.
Datorn.
Suck.
Tråkigt.
Sakna.
Äta.
Björklund äcklar sig i tv.

Vilket liv sen.

Äckliga Björklund häcklar sossarna
– Mona Sahlin äger faktiskt sitt radhus. Marita Ulvskog äger sin bostadsrätt. Göran Persson äger sin herrgård. Om det nu är så viktigt att stoppa människor från att äga sitt boende, varför hyr de inte själva sina bostäder? Undrade Björklund och folkpartisterna jublade.
(aftonbladet)

Att man för en politik som vill stoppa utförsäljningen av allmännyttan- dvs det som vi gemensamt redan äger!- innebär inte att det är dubbelmoral att själv bo i en annan boendeform.
Inget av partierna i det röda blocket har väl hävdat att det bara ska finnas hyresrätter!
Men borgarna har alltid haft en tendens att blanda ihop sak och person.
Vad gäller dubbelmoralen så lyckades Leijonborg inte nå upp till kraven för medborgarskap på det omtalade språktestet av nazimodell. Ska de inte i enlighet med sin politiska linje utvisa honom då? puckon!

Jag önskar innerligt varje borgare en djävulusisk blindtarmsinflammation som de får sjukskriva sig blott en dag för.

(Det är en sån dag i dag. Neggo.)

Segt.

Hade nog glömt bort hur det var att vakna av att ha en hund som biter en i örat, slickar en i näsan, munnen och ögat och springer gatlopp över kroppen på en.
Man blir lite avtrubbad resten av dan liksom.

Det känns märkligt att vara i ett regnigt stockholm.
Praktiken som jag inte vet ett jota om och som jag knappt har vett att vara nervös inför- vilket ju är bra, ateljéarbetet som snurrar i skallen blandat med känslan av att det är kul att vara här, träffa vännerna och staden i mitt hjärta och så saknaden efter henne i den lilla, lilla staden.
Man kunde bli schitzad för mindre.

Idag ska jag ta det lugnt. Läsa, översätta, kolla tv. Sånt. Kanske diska. Inget mer.
En orkart inte.

sorry, jag är egoist.

Trött, less och jävligt irriterad.

nej, jag har inte ansvar för vuxna människors känslor.
Faktiskt inte.
Jag är en snäll och vänlig människa som verkligen- faktiskt verkligen- anstränger mig till det yttersta för att inte såra folk.
Därför blir jag minst sagt lack när någon kastar skit och anklagelser på mig.

Man styr inte över kärleken, den kan komma instörtande som ett yrväder en aprilafton med ett höganäskrus i en svångrem om halsen, den kan komma smygande sakteliga utan att du knappt märker den förrän den plötsligt finns där och den kan slå dig pladask till marken.
Man styr likaledes inte heller över kärlekens uttåg.
Den kan försvinna lika plötsligt som den kom och ta sitt höganäskrus med sig eller bara smyga iväg helt stilla.

Därför tänker jag heller inte förklara. För en enda jävel.
Varför en kärlek gick och en annan kom.

Viskningar och rop

Mod och sanning del 2

Gårdagen var kaotisk på många sätt. Känslokaos från A till Ö. Aggression till Ömhet.
Saker löser sig med tiden. Det är min förhoppning och tro.
Nu är tingen på väg åt ett annat håll, stenen har börjat rulla.
Jag är trött men har förtröstan.

Mitt i allt står jag och hör stenarna tala.
Vet inte skillnad på rätt och fel, på bra och dåligt.
Men vet vad jag vill- och det händer fan inte ofta.
Stenarna rullar, och de sjunger.

Livet rymmer både viskningar och rop. Ibland är skillnaden mellan de båda marginell.

Jag är trött som fan. Bälgar i mig cola. Från och med nu: Mod och sanning.

somliga dagar

Trots stulen cykel och gråt och tandagnisslan.
Trots att jag får panik i folksamlingar och lämnar varukorgen på Ica.
Trots att det vänder sig i magen vid tanken på praktiken.
Trots att jag är rädd för det mesta och grubblar skrämmande mycket med tanke på att min panna redan har antydan till bestående veck. (Botox är dyrt har jag hört)

Trots det så känns vissa dagar som bra dagar.
Ibland är det lite lättare att andas.
Somliga dagar,
är helt enkelt Bra dagar.

Mod och sanning

Ateljéarbetet gräver en grop, en avgrund, ett helvetesgap.
Jag har att välja mellan att hoppa över - hur svårt det än är- hoppa över och gå vidare, eller knyta repet fast om midjan, hissa ned mig själv på den botten jag inte ser.
Våga möta mina mest obehagliga sanningar.
Ska ringa psyk också. Så är det. Mina terapisessioner med M på msn är goda som få men jag bör nog gräva lite djupare än så.

somliga människor gör mig bara glad.
Jag borde faktiskt vara rädd om dem.

Söndagar har sin egen rytm. Halvfart. Jag är trött på jävla GI nu. Ska köpa smågodis och cola light och ligga i soffan och andas.
Lakrits och choklad.

Shit happens

Idag blev min cykel stulen, eller förmodligen hände det tidigare under veckan men jag upptäckte det inte förrän idag.
Jaha, då blir det till att knalla eller ta bussen då.
På ett sätt känns det märkligt nog skönt att ha blivit av med cykeleländet.
Det har varit trassel mest hela tiden. Punka jämt och ständigt, "sax och sula" har lurat mig på pengar, vandaler sparkade sönder styret nere vid resecentrum så att jag sista månaderna ständigt befann mig en liten aning på väg åt höger. Vårt förhållande har inte varit helt friktionsfritt med andra ord.
Men mest känns det surt. Som fan.


Det här känns också surt, sorgligt och jävligt.
Jag blir ledsen och arg varenda gång.
http://linkoping.expressen.se/Nyheter/1.822128/nazister-i-slagsmal-med-afa

Ska det vara så jävla svårt.
Shit happens, och det är faktiskt inte det minsta okej.