Hello, this is Mozzarella writing....

Nej jag har inte dött. Blev påmind om Anna Skipper, denna ulv i kvinnohamn, och kom osökt att tänka på de drömmar jag tämligen frekvent hade för cirka ett år sedan, där vederbörande kastade ost på mig. Jag har gett en väldigt målande beskrivning av det tidigare.
Hur som helst.

Ni som läst förut och hittar hit igen:

Jag är förlovad med höganäskruset. Det är fint.

Jag pluggar till lärare. Surprise. Är lite av propagerande kattpraktiker i den akademiska hermelindjungeln.
Får se hur länge jag orkar svansa runt bland hemtentor, föreläsningar och den förtvivlat skitnödiga mentaliteten där man inte får tycka nåt utan att nån annan snubbe tyckt samma sak innan (och bränt en massa skattemedel på forskning på något som jag lätt hade kunnat tala om genom lite vanliga empiriska studier av min verklighet).

Jag vet inte om jag kommer att börja blogga igen. Men detta var lite uppdatering iaf.
5 månader är ganska lång tid...

Du är vad du äter... Söt, brun och god. Vem vill inte vara det? Jag tar en chokladbit till.

jahaja.

Arbetet med vårproduktionerna är nu till ända. Föreställningarna är slutspelade och vi går vidare.
Både skönt och lite sorgligt. Börjar genast söka nya sammanhang, nytt skapande. Jo det ser ut att kunna bli något av hösten trots allt.

Vad mina vänner i stockholm anbelangar så är jag mycket besviken eftersom inte en enda masade sig ner och såg den bejublade föreställningen. En och annan av er kanske hade giltligt förfall men ni övriga- latmask är en åkomma som botas bäst med piskrapp. ;)

Och så slutar skolan snart och jag är färdigbakad teaterpedagog. Vill du ge mig ett jobb så skriv en kommentar vetja!
I sommar blir det Tuppens hemtjänst. Jo det går väl det med.
Jag räknar med att käraste N tänker överrakna mig med goda små middagar när jag, det utarbetade vårdbiträdet kommer hem på kvällarna. Det har hon iaf lovat!

Nu har jag två växter att ta hand om i mitt hem. Det blir spännande. Ja bambupinnarna har hängt med ett tag men dem är det i stort sett bara att byta vatten på nån gång i månaden.
Kaktusen vi fick av våra skådespelare blommar än så länge och den stora krukväxten som mamma kallar för något med "drake" verkar än så länge livaktig.
Så vi håller tummarna.

Kvinnornas Decamerone

Imorgon har vi skolföreställning!

Premiär skulle man också kunna säga men det känns inte som att man vill knäcka en flaska bubbel av valfritt slag när man spelar för temaklasserna... Fast varför inte förresten. Ska se vad jag kan göra :).

De är så fina, våra skådespelare och jag kommer att sakna dem massor.

Kom och se föreställningen!

Vi spelar på kulturkammaren i Norrköping

2 maj 19:30, 3 maj 13.30, 7 maj 19.00 och 9 maj 20.15

Välkommen!

Så satans jävla labil!

Dessa dagar känner jag mig smått hysterisk.

Jag gråter när jag:

-får kritik
-får beröm
-ser (upp)rörande saker på tv, typ extreme home makeover eller städprogrammet där de tog ifrån den stackars gamle mannen alla hans saker
-fylls av kärlek. och rädsla. och kärlek igen.

ja då gråter jag massor

är med bebis

i både bildlig och faktisk betydelse.
Inte så att jag är gravid, men den här pjäsen växer i mig mig hela tiden.
Även sorgen närmar sig en smula- över att såsmåningom bli förlöst- snart står de där och möter publiken, snart är jag som regissör/pedagog inte längre behövd.
Som en mamma vars lilla barn tas ifrån henne på bb typ, om man ska fortsätta metaforiskt.
Nu är det ju en skolsituation så lite behövda kommer vi vara ändå, för spegling, sköta ljus och sånt men ändock- snart är det ett sceniskt konstverk som talar för sig själv.
utan mig och Maja.

Och jag är med min baby och har varit så hela helgen. Det är vår och jag mår bitvis bra och skjuter framtidsångesten därhän.
Jag tänker på det imorgon.

Som våg på våg mot strandens stenar slå...

Igår när jag var ute och tog en öl med några goda vänner så insåg jag hur snabbt tiden rinner iväg. Påsklovet har rusat förbi i en väldig fart. Mest har jag varit med älskling men jag har, hör och häpna, faktiskt pluggat en del också. Skönt.
Dock så gav det mig lite framtidsångest, det här med tidens tand osv. så jag måste omedelbart strukturera upp min framtid, söka jobb osv.

Ni, mina vänner som läser min blogg vet att jag varit dålig på att höra av mig på senare tid. Jag har svårt med telefoner ibland, men ring gärna mig- jag blir glad.
Har svårt att ta mig för saker. All energi går åt till att vara pedagog, så jag sticker huvudet lite fint i sanden och undviker att de på högarna av kurslitteratur. Men ja- lite har jag fått gjort iaf.

Idag var peking fullt av djurgårdssupportrar- fotbollsmatch- och jag förbryllas över män i flock.
De brölar så dant..
vaffö gör di på detta viset, voffö då då ;P

Mer reklam!

Jag tycks ha kommit in i något kreativt flow. Jag tänker mycket på pjäsen. Vill sätta idéer i handling! Vi har inte repetitioner förrän efter påsk vilket känns stessande men ganska skönt eftersom jag har så mycket annat jag måste få gjort. Dessutom behöver jag ta det lite lugnt också. Och göra roliga saker med min tjej förstås.

Edvard II på Stadsteatern fick mig på benen igen. Suzanne Osten är min hjältinna!
I´m back in the game.

Det kreativa flödet märks det inte mycket av i bloggen på senare tid... Men,men.

toffel.

Nu har min älskling åkt hem till den lilla, lilla staden på slätten och jag saknar henne alldeles väldigt. men snart är det påsk. Då ska jag ge henne alla marsipankycklingar jag har råd med.
vilket inte lär bli så många med tanke på min ekonomi.

Jag tog mig dock tillfället att köpa en vårjacka från stadium idag för presentkortet jag fick i julas.
Den blir snygg på mig när det här snöslasket som oväntat och ovälkommet gjorde entré.

Snart är det lov vilket känns mycket välbehövligt. Jag ska umgås massa med N men också panikläsa kurslitteratur och skriva essä. Kanske inte så roligt det sistnämnda men det ska bli gjort.

lite reklam förresten...

Teaterföreställningen vi såg var "Cissi och Nour- Almost like boys" som Riksteatern turnerar med. En kanonföreställning som ni måste se om ni får tillfälle! Inte minst för att Maud Lindström stod för musiken och var sådär lagom cool.

http://www.riksteatern.se/templates/Produktion.aspx?id=4879

Åh, vad jag gillar bra scenupplevelser! Jag känner att jag fick en liten energiboost inför kommande Decameronearbete vilket var välbehövligt. Bra,bra,bra.
Särskilt fint med hennes hand i min.

Senaste tiden i korthet:

Mycket vatten under broarna. Har varit dålig på att uppdatera...

Lyckades skära mig illa i handen vid avocadoöppning. Fick tillbringa en kväll på Hageby jourvårdcentral och åkte hem med tejpat sår och recept på antibiotika. Tur att N var med mig :)

Förra veckan prövade min stresströskel rätt rejält och jag fick öva på att hålla huvudet kallt som sansade pedagoger gör trots brandlarm, svimningar och strömavbrott.
klarade av det helt okej faktiskt.

Stockholm t.o.r. Som alltid många tankar om dåtid, framtid och nutid. Och stress. Som alltid.

Annars är jag mest med min kärlek. Hon är bra och gör mig glad. Idag var vi på teater. Nu ska jag sova lite på hennes arm tror jag.

back on track.. eller tja..

Jag har inte varit så sugen på att uppdatera mig här på senate tid. Dels för att det inte verkar vara nån som läser min blogg längre, och då kan jag lika gärna skriva för mig själv, på papper alltså och dels för att jag valt att göra helt andra saker.

Jag har haft lov, det har varit skönt. Har varit med N mesta delen av tiden och gjort roliga saker och sovit oförskämt länge om dagarna.
Men nu är det bara att sätta igång igen. Veckan kunde ha börjat bättre men ja, ja
kom ketchup så går vi liksom...
Funderar på att lägga mig i badet ett tag.

Jag och Maja kommer fixa det här, även om jag är lite Bambi on ice just nu.
Vi är grymma.

Hur många pappersnäsdukar får man göra av med utan att vara förkyld?
En väl befogad fråga.

så vare månda´ igen rå

tiden går alldeles för fort nu.
Det häringa pjäsarbetet kommer att gå i en rasande fart och någonstans ska jag hinna sluka min dignande trave kurslitteratur och skriva min essä...
Ändå väljer jag att sitta här och äta fiskpinnar med min tjej. För att jag mår lite bättre av det.
För att jag måste få andas och hinna ikapp den där tiden som rusar på så alldeles väldeligt.
Var sak har sin tid.

Jag försov mig i morse. Lyckades med påklädning, frukost och morgontoalett på 8 minuter.
Snyggt jobbat men hela dagen har liksom halkat lite på sniskan.
Som den där indianen som åkte tåg för första gången och satte sig på tågstationen när han kom fram och väntade på att hans själ skulle komma ikapp.
(det är en väldigt vacker och sorglig bild över hur nutidsmänniskan tappar bort sin själ i sin kärlek till tid och ting)
Men lite så är det nu. Min själ sitter fortfarande och läser kulturdelen i dn. Och dricker té.
Jag måste stanna upp lite, så jag hinner ikapp.

forcera inte!

Veckorna flyger iväg och snart är det helg igen... Snart är det maj och jag står där färdigbakad och fräsch och vet inte riktigt vad jag ska ta vägen. Men jag har ju lite planer.

Roligt är det iaf att jobba med vår pjäs som jag tycker bättre och bättre om, med M som är smart och rolig och med våra skådespelare som är så fina och duktiga :)
Jag har de senaste dagarna lagt mig av med vanan att säga "forcera inte" med djupt allvarlig ton så fort vi gör övningar eller skissar på scener.(Men jag tänker det...). "Ha inte för bråttom" låter kanske inte lika pretto...så kan jag peta in ett och annat "forcera icke" varannan vecka sådär.
Jag är ju pretto, det vet ni ju.

Snart kommer N till mig. Vi ska äta vegburgare och kolla på gaygalan. Detär väl det homoliv som peking bjuder på så länge man inte vill ta en bira med de 50-åriga tribaderna på seaside. Då är hemmakväll hos undertecknad ett fullgott alternativ tycker jag.

Och nu kan jag sova bättre än på länge. Placebo eller ej, jag får iaf sova.

Jamie Oliver eller Dr Phil?

När man som jag har sådär ruskigt svårt att sova somliga nätter och känner förvirring över alla de beslut man ideligen är tvungen att ta, då är det fint att ha en så bra tjej som jag har.
Tack för hjälpen idag finaste.

För det bubblar lite under ytan nu, det är vägskäl och framtid och dåtid och nutid i en enda soppa och någonstans måste jag gå tillbaka lite i kokandet och väga ingredienserna var för sig så jag kan skilja ut vad som är linser och vad som är lök liksom. Nu är det mest svårhanterbart gegg.
Jag behöver en kokbok för själen. Och med tanke på mina matliknelser vet jag inte vem som skulle göra störst terapeutisk nytta. Jamie med någon slags mozarellasurprise eller Dr Phil med pannan i djupa veck...

Idag har jag varit på en ytterst märklig presskonferens, bestående av 9 skådespelare, 4 teaterpedagoger, 3 av de andra jepparna som håller till på kulturkammaren samt en (!) journalist. Vi får hoppas hon skriver något snällt.

Våra skådespelare är så fina och det är kul att jobba- även om jag just idag känner mig som en avslagen cola light efter endast 4 timmars sömn.
Dags att ta igen det nu.

feminism light?

Är det jag? Feminism som varken kräver orakade armhålor eller brända bh:ar.
Feminism som inte ställer krav på att du måste leva förändringen med din kropp som redskap.
Kanske är det oundvikligt.
Kanske är vi när allt kommer omkring BARA kroppar. Allt kött är hö osv.
Är den feminism jag predikar någon slags feminism light som inte kräver något särskilt alls?
Ja kanske.

Det handlar om valet att välja.
det gör det

Dagens sanning

Vissa dagar bör man helt enkelt stanna i sängen.
Så är det bara.

Imorgon blir det bättre. Då ska vi leka med skådespelarna, jag ska träffa N och jag ska ha på mig min klänning med katter på.
Kan det bli dåligt då?

Jag har iakttagit att mensvärk och sömnbrist gör mig till en sju resor värre dramaqueen än jag är till vardags. Men jag får försöka leva med det också.
Jag har iallafall frysen och skafferiet fulla efter gårdagens storhandel. Det är det inte alla som har.

Det minsta vi är skyldiga våra drömmar...

Ibland slår tanken mig, att jag har gett upp allt jag drömt.
Jag har lagt ner tid och pengar på att utbilda mig till skådespelare. Jag investerade i dyra utbildningar, sökte scenskolan (utan större framgång) och kunde aldrig tänka mig annat än ett liv där jag fick arbeta med teater- som skådespelare.
Så gled det mig ur händerna. Sen 2004 har jag inte spelat alls- förrän nu när vi gjorde våra ateljéarbeten i höstas, (ja okej, barnteater men det räknas inte riktigt). Jag har tyckt att jag har gjort ett medvetet val och varit nöjd med det. Trivs bättre i regi/pedagogrollen på ett sätt. Jag behöver inte prestera på samma sätt, granskas av andra, marknadsföra mig själv och riva ut min själ gång efter annan.
Men.
Gjorde jag det här valet för att jag är feg? För att jag inte tror på mig som skådespelare tillräckligt för att kunna lyckas. Kommer jag kunna se mig i spegeln när jag är gammal utan ett uns av bitterhet över att jag inte försökte tillräckligt?

Är det något som skrämmer mig mer än det mesta är det just det. Att bli bitter.

Jag träffade fina vännerna i Teater Obstinat häromkvällen. Plötsligt ett sting av avundsjuka när S berättar om sitt liv. Om sina drömmar hon varje dag försöker realisera. Om den talang som hon benhårt tror på- och har!- vilket kommer ta henne långt trots att så många är kallade.
För det är det där med kall. Något man till varje pris måste göra för att orka vara människa.
Vilket liv får jag om jag nu har låtit mina drömmar gå till väders som ett knippe heliumballonger?

Det minsta vi är skyldiga våra drömmar är att tro på dem.
Hur lyckas man?
Hur håller man fast?

Men ändå. Jag har en fin tjej och toppenvänner. Kanske kan det hålla bitterheten borta?

Varför skapa konst?

Är allt som visas på en scen med nödvändighet konst?
Bör man ens ha ambitionen att det ska vara det? Eller är det helt okej attt helt enkelt bara "underhålla". Jag tycker inte det. Inget fel med underhållning, så länge man har något att förmedla. Och om man använder sig av sceniska uttryck för att förmedla ett budskap så ägnar man sig åt scenkonst.
Tycker jag.

Tankar efter besök på Östgötateatern. Eller är det okej att bara underhålla? Och vad är i så fall det? Vad tycker ni? Är det skillnad på underhållningsfilm och underhållningsteater? Jag tycker nämligen det är stor skillnad. (Teater liksom alla liveakter innehåller det ack så väsentliga mötet, eller bör iaf göra det.)
Usch det känns som jag fått Per Gessle och sockrade gelehjärtan intravenöst den här kvällen.

jag och världen kring mig typ.

Efter en ovanligt produktiv dag som började med thaibuffe på Golden Bangkok, avancerade till café Broadway för diverse planerande för veckan och slutade hos mig med en sista touch på veckans planering samt lite befogat djupdykande i kurslitteraturen planerar jag att krypa i säng i denna nya anda av tillfredställelse över att faktiskt lyckats vända dygnet "rätt".
dessutom tror jag det gynnar mig som pedagog om jag inte är hålögd och luggsliten när vi jobbar med skådespelarna. Det lär jag bli ändå i sinom tid. Tills dess får jag försöka vara lite lagom morotsjuicefestlig i bästa Anna Skipperanda och sådär djuplodande teaterpedagogig som jag vill vara.

Ja, bara en liten uppdatering. Det händer massor i världen som jag skulle kunna skriva om. Igår var det guldbaggegalan. Jag skulle kunna dela tyckanden och låtanden om svensk film och kultur i övrigt. Jag skulle kunna rasa mot Per Ström och hans antifeminism eller åtminstone skriva en lite sarkastisk överseende syrlig kommentar som den manshatande förtryckande feminist jag ju är... men jag struntar i det.
För som vanligt så finns det folk där ute, i bloggar och i krönikor, som gör allt det där så mycket bättre och vassare.

Annars har jag mest umgåtts med min tjej som jag tycker så väldigt, väldigt mycket om.

upp som en sol, ned som en pannkaka åsså upp igen...

Att kastas in i kreativa kaos brukar betyda att man förr eller senare hamnar i någon slags totalt tankestopp. Man vet varken ut eller in, förmår överhuvudtaget inte tänka en enda vettig tanke, än mindre se sammanhang och struktur.
Då blir det huvudvärk och tandagnissel, ilskna utfall åt höger och vänster. Som man egentligen inte menar så mycket med, för man vet ju- att det här är en del av processen.
Jag vet ju det.
Jag har varit i det förut, sett det, hanterat det.
Kan göra det även denna gång.
Jag vet ju det.
jag är en bra pedagog. Jag vet vad jag pysslar med,jag kan det här, och jag och Maja och våra 8 skådisar kommer sparka arsle!
jag vet ju det.
Egentligen.
Ska bara se till att komma ihåg det också.
(och sluta vara en sån förbannad dramaqueen)

Det blir bra det här ska ni se :)

såhär glad...

blir jag när jag tänker på vårproduktionen.
Teater igen! tjohoo!


Det är konstigt ändå... Trots barndomens alla helveten med elaka skolkamrater och en missbrukande far så minns jag den glädje jag kände då som den mest genuina.
Inga om och men. Bara den rusande lyckan genom hela den lilla kroppen. Ett pirr i armar och ett spring i ben. Och ett skratt som kolsyrebubbel.
Sällan känner jag den nu. Knappast alls.
Men när jag får syssla med teater, leda, leka och regissera då börjar det pirra i tårna.
Hej glädjen!

Äntligen!

Idag läste vi manus med våra 8 skådespelare för första gången. Jag ser fram emot våren med glädje och tillförsikt. Jag hör bäcken brusa och vet inte än vart stenarna finns, vilka strömmar som kommer dra oss med sig, vilka farliga fiskar som lurar under vattenytan. Däremot vet jag helt säkert att jag och Maja kommer få i land gruppen på andra sidan bäcken vad det lider.
Det känns tryggt.

När jag låg i sängen igår bestämde jag mig för vad jag ska göra i höst. Det var lite oväntat men nu känns beslutet förankrat och rätt.
Nåväl innan des ska jag processa med Kvinnornas Decamerone. En sak i taget nu.

Nu är det helg.
Dags för lite välbehövlig vila förhoppningsvis.
Det känns som jag gått i skolan i en månad fast vi började i måndags.
Hux flux står vi där och det är premiär och vi pedagoger är gråtigt stolta över skådespelarna.
Det går fort. Vi är snart där.
Det är bäst man håller i hatten så man hänger med i svängarna.
Och försöker vara i nuet så gott man nu kan.

Here we go again

Har ägnat större delen av kvällen åt att sätta etiketter på gamla blogginlägg. Ja det är ju också en sysselsättning. Nu vet jag inte ens om jag vill ha etiketter alls, det var väl bra innan!

Så, idag blev det helt klart vilka regiparen blev och vilka pjäser vi ska arbeta med.
Jag är förväntansfull, nöjd och en smula pirrig.
Mer säger jag inte eftersom min statcounter visar på några återkommande läsare från Norrköping och skulle det vara någon Marieborgare så är det bäst jag kniper näbb eftersom det är meningen att vi pladdervilliga regissörer ska göra det fram till på fredag.

Har känt mig lite ur fas de senaste veckorna, av förklarliga skäl men nu känns det väldigt inspirerande att börja jobba igen. Jag vill ju vara i den kreativa processen. Leta efter de där nycklarna som öppnar upp nya rum hos skådespelarna, mitt i cirkeln av ljus.
Jag köpte ett dyrt regiblock idag. över 70 kronor kostade det, men det vara värt varenda krona. Det måste liksom kännas rätt...

Ja processen... Livsprocessen, arbetsprocessen, teater som process...
Göran Sonnevi har skrivit en dikt som lyder som följer. Tag den med er gott folk.

Inte det bländande riket av ljus,
men den grå, långsamt gryende, kyliga morgonen
till en serie av möjliga dagar av arbete
Det kan gå.
Det är möjligt!

I ett vinterpimpat Peking

Innan jag rusar till bussen under-
håller jag världen med några av de jul-
dekorationer den här staden bjuder på. Bäst är förstås spårvagnen- som varit nästintill omöjlig att fota. På ena sidan är det springande renar som drar en tomte i vagn, på andra sidan blå granar... Som en rullande förortspizzeria i sin vräkiga smaklöshet.
Men jag tycker det är charmigt på något sätt.
så har jag alltid haft en förtjusning för det storslagna...
Jag undrar hur de tänkte när de pyntade huset här... more is more minst sagt...

Jag är inte död..

..även om man skulle kunnat tro det genom den bristfälliga uppdateringen på senare tid.
Återkommer när jag har funderat lite, med ett bokslut över 2007 och små funderingar inför det nya året. Tills dess säger jag bara god fortsättning och allt gott till alla er som surrar förbi i cyberuniversum.

För några månader skrev jag om att mitt liv oftast gestaltade sig som en bergochdalbana, men tillade sturskt att vem ville egentligen att livet skulle vara ett jävla pariserhjul.
Jag står fortfarande fast vid det. Ibland önskar jag att livet kunde vara lite mer kärlekstunnel och lite mindre spökhus.. Senaste veckan har det artat sig.
Faktiskt.

Och ja... Ibland är jag allt annat än ödmjuk. Bara som en parantes. Men jag har mina ambitioner.
och ett snedsteg från dem är bara att förlåta. Jag har blivit rätt bra på förlåtelse på senare tid.