feminism light?
Är det jag? Feminism som varken kräver orakade armhålor eller brända bh:ar.
Feminism som inte ställer krav på att du måste leva förändringen med din kropp som redskap.
Kanske är det oundvikligt.
Kanske är vi när allt kommer omkring BARA kroppar. Allt kött är hö osv.
Är den feminism jag predikar någon slags feminism light som inte kräver något särskilt alls?
Ja kanske.
Det handlar om valet att välja.
det gör det
6 kommentarer:
Hej!
Du måste totalt missförstått vad jag försökte säga i mitt inlägg!! Men det där får vi nog ta via msn tror jag, jag måste förstå var du missförstår mig för att kunna omformulera mig tror jag. :)
Jo, jag missförstod dig kanske och läser in sånt som inte fanns där. Dumt av mig. Vi tar det på msn :)
Nu vet jag ju inte alls vad som föranlett ditt inlägg, men diskussionen feminism v/s kropp har jag haft så många gånger, både med mig själv och andra, så jag kan inte låta bli att kommentera ändå.
Spontant så tycker jag att feminismen handlar om något mycket större än vad kroppen uttrycker och inte uttrycker. Feminismen för mig är främst en politisk idé om förändring, där utopia exempelvis innebär en värld där man ö h t inte behöver diskutera kroppsbehåringens vara eller icke vara eftersom man helt enkelt gör som man vill. Idag blir diskussionen om val något skev - hur fri vilja har vi i ett samhälle som pekar med hela handen åt ett enda håll, som utgör en så stark flod att till och med de livligaste fiskarna måste kämpa för sitt liv för att inte blott följa med strömmen. I ett sådant samhälle är det givetvis mycket lättare att följa med strömmen, iaf litegrann. Är man en sämre feminist då, om man följer med strömmen och rakar armarna?
I min värld är det här med kroppsbehåring egentligen redan nu en ickefråga. Givetvis tycker jag det är tråkigt att så många kvinnor (främst, även om man också ansar) tar bort sitt kroppshår på ben och mellan ben, samt under armar. Ett sådant ideal är konstruerat och onaturligt, och bör inte vara ett ideal. Men nu är det ett ideal, och då anser jag det vara av mycket större vikt att agera systerligt än att lägga energi på att fundera över rakningens vara eller icke vara.
Om du orkar - låt håret växa. Om du av någon anledning inte vill låta håret växa - avlägsna det men försök att lägga tankekraften på viktigare saker än så.
Systerskap, jämlikhet, och ett värdigt bemötande! Amen.
Haha, "rakar armarna". Begreppsförvirring uppstod, jag funderade över om jag skulle skriva "rakar benen" eller "rakar sig under armarna" och resultatet blev som synes varken hackat eller malet. Å andra sidan har jag medsystrar som även rakar armarna, så det kanske inte var en felskrivning ändå, trots allt...
hm, jag håller med dig om att feminismens mål är en värld där man gör som man vill, men det är ju det som är själva grejen..!
Jag har upplevt det som att jag är en fisk som simmar åt fel hålli den feministiska strömmen medan alla andra goda feministfiskar förnumsigt följer med strömmen.
När feminismen istället får en att känna sig oduglig blir det fel. Om naturlighet är det som är riktigt och fint, vilka förändringar av kroppen ska anses politiskt korrekta? Enbart sånt som har sin upprinnelse i subkulturer såsom tatueringar och piercing etc? Jag hör inte så ofta feminister ondgöra sig över att man förändrar och omskapar sin kropp genom dessa, vilket såklart också görs av estetiska skäl.
Är det bara det som är mainstream som är förkastligt. skapar vi inte då en ny norm att rätta in oss i ledet efter oavsett om den passar oss eller ej?
Jag tror mer och mer att den naturliga kroppen är en myt och vad som spelar roll egentligen är valet att välja.
Jag ska kunna ha päls mellan tårna om jag så vill det, eller vaxa mina ben om det är det jag till äventyrs skulle föredra utan att det är, som du så klokt formulerar det, något man överhuvudtaget skulle behöva diskutera eftersom man gör som man vill.
systerskap och allt gott till dig min vän! :)
True story beträffande den naturliga kroppens icke-existerande. Bra poäng att dra parallell till piercing, etc. Och: Är den naturliga kroppen den som får förfalla helt fritt, eller den som är vältränad? O.s.v. Jag tycker egentligen inte om att använda N-ordet, all argumentation blir så vansklig och märklig då ("krig har alltid funnits, det är NATURLIGT", etc).
Skicka en kommentar