Det minsta vi är skyldiga våra drömmar...

Ibland slår tanken mig, att jag har gett upp allt jag drömt.
Jag har lagt ner tid och pengar på att utbilda mig till skådespelare. Jag investerade i dyra utbildningar, sökte scenskolan (utan större framgång) och kunde aldrig tänka mig annat än ett liv där jag fick arbeta med teater- som skådespelare.
Så gled det mig ur händerna. Sen 2004 har jag inte spelat alls- förrän nu när vi gjorde våra ateljéarbeten i höstas, (ja okej, barnteater men det räknas inte riktigt). Jag har tyckt att jag har gjort ett medvetet val och varit nöjd med det. Trivs bättre i regi/pedagogrollen på ett sätt. Jag behöver inte prestera på samma sätt, granskas av andra, marknadsföra mig själv och riva ut min själ gång efter annan.
Men.
Gjorde jag det här valet för att jag är feg? För att jag inte tror på mig som skådespelare tillräckligt för att kunna lyckas. Kommer jag kunna se mig i spegeln när jag är gammal utan ett uns av bitterhet över att jag inte försökte tillräckligt?

Är det något som skrämmer mig mer än det mesta är det just det. Att bli bitter.

Jag träffade fina vännerna i Teater Obstinat häromkvällen. Plötsligt ett sting av avundsjuka när S berättar om sitt liv. Om sina drömmar hon varje dag försöker realisera. Om den talang som hon benhårt tror på- och har!- vilket kommer ta henne långt trots att så många är kallade.
För det är det där med kall. Något man till varje pris måste göra för att orka vara människa.
Vilket liv får jag om jag nu har låtit mina drömmar gå till väders som ett knippe heliumballonger?

Det minsta vi är skyldiga våra drömmar är att tro på dem.
Hur lyckas man?
Hur håller man fast?

Men ändå. Jag har en fin tjej och toppenvänner. Kanske kan det hålla bitterheten borta?