Ångest är min arvedel...

Typ två timmars sömn och hjärnan är ett grustag
Muller från grävskopor dränker varje vettig tanke. Öser hänsynslöst sand över mitt bröst.
Svårt att andas då. Eh, ja.

Det var det där med att förtjäna lycka.
Att kunna unna sig lite lugn och ro.
Bergochdalbanan rusar nedför. Det susar och svindlar och jag saknar min mössa.
Tappar helt koncepten.

Men ångest och sömnlöshet till trots så vill jag inte kliva av bergochdalbanan.
Nej, för vem vill egentligen att livet ska vara ett pariserhjul.
Jag sitter kvar ett tag till men snart kräks jag.