Nostalgisk och jävligt sentimental

Frida hade lagt ut foton från Road på facebook.
Ska sno åt mig allihop när jag är hemma men här nöjer jag mig med att genom ett par bilder njuta av minnet av mina glansdagar som regissör.
Hittills vill säga.
Kuskade land och rike (eh...till Avesta) runt med ensemblen för att sprida teatern och berätta vår historia.
Jävligt kul hade vi.
Och lite bra är jag nog ändå.
Jag vet ju vilka svagheter jag har.
Ostrukturerad och virrig ibland.
Inte tillräcklig personregi- handlar mycket om tidsbrist där iofs.
Känslomässigt engagerad i absurdum.
Samt babblar så käften går ur led.
Men en jobbar på´t.
Jag vill inte lära snorungar ta sig på ett golv med hjälp av kuddar och samarbete.
Jag vill inte improvisera fram skojiga historier med tredjeklassare eller inspirera fjortisarna att använda sin fantasi i en kvart eller så.
Jag vill göra teater. Vara i process.
I den magiska cirkeln av ljus.
Har du varit där vet du var jag menar.

Innanföreställningsfix. Fan vad löjligt stolt jag ser ut.

Jag var det.