Birro och jag.
Jag har inte varit något stort fan av Marcus Birro. Han höll ett bejublat framträdande på min skola, och jag gillade det han sa, typ : låt ingen jävel tala om för dig vad du ska göra med ditt liv.
Sen så hade han sitt utspel i somras om kvalitetsmärktaförfattare, som kanske blev missförstått men det fick mig ändå att bli rätt besviken och vilja konfrontera honom på Broadway ,(caféet i Norrköping där han fikar typ varje dag och som ligger granne med mitt sommarjobb- om någon känner för lite kändisspotting).
I alla fall.
Nu hittade jag en text från en krönika.
Lyder som följer
"Romantiker har blivit ett skällsord i en tid när allt ska handla om minsta motståndets lag. Vi ska helst lalla oss genom tillvaron utan att känna varken sorg eller glädje. Själlösheten har blivit upphöjd till dygd. Det är hårda tiden för hopplösa romantiker. Vi måste slå oss ur förlamningen som drabbat oss, inse för att bli drabbad av något måste det göra ont ibland. Livet är inte en schlager eller allsångskväll. Livet är tusen gånger starkare och intressantare. Alla människor är romantiker. Det är min fasta övertygelse. Går det att leva sitt liv på något annat sätt? Ingen kan vara likgiltig inför ett mysterium."
http://www.aftonbladet.se/debatt/article225949.ab
Ibland slår de huvudet på spiken även prettopojkarna i svart.
Det måste få göra ont ibland.
Kärkeken gör betydligt mycket ondare än de där skrapsåren man fick när man ramlade på asfalten och som mamma fick skölja med asolsprit och plocka stenar ur.
Samtidigt är kärleken tålmodig och god.
Stick i stäv med vad uppfostran lärt oss så är själva kärleken inte något man gör sig förtjänt av- ingen godispåse på lördagen när man varit snäll.
Kärleken är ett mysterium.
Det kanske inte är så stor skillnad på att vara en jävligt pretentiös kille mot att vara dito tjej egentligen. (mer än att killarna får störe mediautrymme)
Då så. Då tar vi ett varv till i berg och dalbanan. Mysterium.
3 kommentarer:
Kan man vara romantiker och samtidigt leva ett relativt sorglöst liv? För jag tycker mitt liv är så. Jag är antingen glad, eller neutral. Som värst lite trött eller på sin höjd smått hypokondrisk över något obetydligt, som jag snabbt inser är obetydligt.
Men livet blir liksom inte bättre av att hänga upp sig t ex på att en saknar partner eller allt man kunde ha eller vara men inte är eller har. Visst är jag romantiker; men min romantik ligger i hur jag uppfattar världen - att se kärleksfullt och sorglöst på det mesta. Utan partner kan man ändå älska sig själv och sina vänner, t ex. Det tycker jag är romantiskt. :)
Intressant inlägg i alla fall! Något att diskutera. :)
Det tror jag nog.
Att vara romantiker handlar väl om att söka någon verklig mening med livet, inte förfalla till passivitet utan dricka livet i djupa klunkar. Med allt vad det innebär.
Däremot har Birro fel när han menar att livet inte är en schlager. Visst fan är det det ibland! När allt är slentrian, platt och trist och alldaga så höjs plötsligt tonarten och du flyter fram resten av dan. Sådana dagar finns. Schlagerdagar.
Javisst, och jag tycker även dagar utan tonartshöjning kan vara en ändå ganska lättsam schlagervers! :)
Skicka en kommentar