om kärlek.

Ibland kan jag få för mig att jag inte förtjänar att vara lycklig.
Eller att det liksom inte är någon idé eftersom lyckan ändå kommer att tas ifrån mig och jag kommer stå där som ett får och vara löjlig och sårbar.
Bättre då att behålla kontrollen, trycka på delete och escape och fortsätta livet utan större toppar och dalar.
För är det något jag inte behöver är det berg- och dalbana

Nu är det emellertid försent för delete och escape, har virus i hjärnan och överallt.
Förr eller senare kanske kärleken slår en i huvudet med sitt höganäskrus och lämnar en att deala med skärvorna.
Nåväl. Det är för sent nu.
Hon inte bara stör mig, hon rubbar min existens. Och ja, hon är välkommen.

Man kan inte plåstra om knän som ännu inte blöder.
Jag har glömt min mössa och sätter mig i första vagnen i berg-och dalbanan.
Jag är rädd som fan men vem vill egentligen att livet ska vara ett jävla pariserhjul.