Ibland gör jag skäl för mitt namn...

Drama på daghemmet Luktburken idag (namnet- fråga inte...)
Gyllenlockiga barn som redan är så olika förortskidsen. Det har så olika liv, så olika förhållningssätt och skilda möjligheter, för det handlar om klass inte minst.
Varför ska man egentligen syssla med kultur med barn?
Vad kan teater ge höghusungarna i Bredäng och villabarnen i Segeltorp?

Jag tror som fan på att konsten och kulturen är nödvändig för människans överlevnad.
Om det sedan handlar om teater, litteratur, musik eller något annat är av sekundär betydelse.
Pudelns kärna är som alltid kommunikation, inre och yttre.
Konsten, musiken och teatern kommunicerar på helt andra plan än vi kan nå enbart genom språket.
Med hjärtat mina vänner, med hjärtat.
Därför känns det ändå hyfsat viktigt att ge barnen redskap till kulturen, såväl ungarna i villaförorternas äppelträdgårdar som de på förortstorgen, så att de kan kommunicera hjärtats och empatins språk.
I en värld som denna är det viktigare än någonsin att vi finner det språket.
Hjärtats.

På qx heter jag ganska så pretto. Ibland förstår man verkligen varför.
Men som sagt; med ett visst mått av självdistans kan det ju till och med vara lite charmigt att vara pretentiös.