ödmjuk?

Jag ska skriva ett par rader om självuppfattning.
I ett inlägg här nere skriver jag om hur jag minsann försöker behandla min omgivning på ett bra sätt och på det sättet skapa en förändring i min omvärld.
Men är det verkligen så- eller VILL jag vara att det ska vara det?

Jag är en väldigt explosiv person, har lätt för plötsliga känsloutbrott. Kan bli upprörd, röras till tårar och bli väldigt engagerad också på ett positivt sätt på kort tid.
Jag diskuterar och argumenterar med en väldig frenesi, flaxar med mina armar när jag förklarar saker och pratar mycket.
Jag tar kort sagt stor plats i vissa sammanhang- medan jag i andra är rentav blyg. Ibland har jag fått höra att jag skrämmer folk med min explosivitet.
Jag förväntar mig nog att andra ska ha samma engagemang som jag- eller åtminstone att jag kan entusiasmera dem till det.
Dessutom kan man vara engagerad i en uppgift utan att flaxa med armar och ben.
Faktiskt.
Jag har börjat förstå det nu.

Jag försöker att inte döma folk- ändå kommer jag på mig med att göra det.
Den är si och den är så.
Jag skickade nyss ett alldeles hemskt meddelande till en man på qruiser efter att han inlett en konversation med mig om härligheten i att slicka fitta. Jag tänker inte citera mitt svar-gjorde det nyss i ett inlägg som hastigt raderades, men det stympade honom minst sagt.

Så nej. Jag är kanske inte ödmjuk.
Jjag försöker vara det men bland missar jag målet.
Men jag jobbar på det, och när allt kommer omkring så är det väl allt man kan göra.