the soundtrack of my life...

Ibland när jag är ute och rör mig i samhället- åker buss eller går och handlar och sånt- lyssnar jag på mp3 i mobilen. Inget konstigt i det, var och varannan människa går ju runt, halvt okontaktbar, med små eller stora lurar i eller över öronen.
Däremot så slår det mig plötsligt att jag måste se lite märklig ut när jag plötsligt spelar lufttrummor på ica till nån fartig gladlåt, eller hur skrämmande jag måste se ut när jag blänger ilsket på alla män när jag lyssnar på de arga bruttorna och nog har jag fått lite undrande blickar när jag lyssnar på kärlekssånger, försjunker med blicken i fjärran och får kasta mig av bussen vid stationen jag nästan höll på att missa.

Jag tenderar nog att vilja göra min tillvaro lite mer dramatisk.
Och jag leker.
Om jag ska städa tillexempel- vilket ju är trist, så hittar jag på en liten historia... (Som att jag är ett hembiträde som måste ordna städningen innan klockan fem då frun i huset kommer hem.)

Vet inte varför jag berättar detta. Hur ska någon någonsin ta något av det jag skriver på allvar... Men å andra sidan, jag gillar självdistans så jag får väl rycka på axlarna och köra ett litet trumsolo.

Skolan bjuder just nu på pjäsläsning och förberedelser inför vårens produktioner. Jag är pepp, vill sätta igång nu medsamma! Känner mig ovanligt kreativ kylan och mörkret till trots.
Funderar över arbetssätt och teaterns roll och gör upp storstilade framtidsplaner. Något ska man ju syssla med :)

Nyhetsankaret på svt använde just uttrycket "Vi har fått tjall på linjen". skoj.