Livets stora gåta

Jag är så trött.
Varför måste allt som är fint och vackert förstöras.
Varför är allt tvunget att falla. För det gör väl det.
Förr eller senare faller ALLT.

Den där gåtan- den handlar ju om att älska, glömma och förlåta.
Älskar det gör jag i överflöd. Förlåta... ja kanske kan jag göra det med tiden.
Men glömmer. Inte glömmer jag.
Hur skulle jag någonsin kunna göra det.

Livet är sannerligen en bergochdalbana.
Upp som en sol. ned som en pannkaka.
Om jag hade varit lagd åt det hållet hade jag sagt att det var karma.
Att jag nu skördar frukterna av min elakhet mot S, eller av att ha gjort slut på ett 3 och ett halvt år långt förhållande på telefon.
What goes around comes around liksom.
Nu tror jag inte på karma.
Jag vet bara att om jag var lite mindre sansad skulle jag ha slagit ner någon.

Fast kanske blir det bra till slut. Kanske blir det det.