joråsåatte
Idag hade treorna masterclass i auditionteknik.
Det är så jävla viktigt att ha något att berätta när man ställer sig på en scen. Vare sig man sjunger eller spelar teater så är det historien, det man vill förmedla som är nr ett!
Ändå står man där och är kroppsmedveten och försöker se bra ut och låta bra.
Skit i det brudar- berätta!
En tjej sjöng så jag fick gåshud. Och det ni, det händer rätt sällan.
Som sagt de inspirerar mig. Massor.
Nej, jag ska inte bli lärare. Jag är regissör. Först och främst. I andra hand dramatiker och möjligtvis skådespelare.
Men. Jag har ju insett att jag bör ha en sysselsättning för brödfödan och därav min utbildning.
Planen då (här kommer det, Bladsdotter...) är att frilansa och jobba med projekt med ungdomar, inte nödvändigtvis i skolan men det är ju EN ingång.
När jag har arbetat med barn så har det slagit mig att de har dålig tillgång till språk, det gäller dels den talade svenskan men framförallt till sin egen kropp och sina egna uttrycksmedel för kommunikation.
Och här har genus en viktig roll. Män och kvinnor fostras in i olika uttrycksmöjligheter, både rumsmässigt- i fråga om att ta plats, och på vilket sätt man gör det, verbalt och konstnärligt.
Hur ska detta gå till då... Teater är mitt redskap, mitt vapen och mitt maktmedel i alla situationer. Kanske vill jag vrida lite perspektiv, ta tillbaka lite av de uttryck man förlorat.
Genom teaterspektakel av stora mått. Genom att riva barriärer som egentligen inte finns.
Ta tex tjejerna idag- de ber om ursäkt för sig själva varenda en fast de är skitbra.
Jag vill göra projekt där ordet förlåt suddas ut från deras mentala mindmap.
Nu flummar jag. Det här blev rörigt. Dags att sova...
7 kommentarer:
Mmmm, intressant!
Gåshud av folk som sjunger brukar i alla fall jag faktiskt oftare få när det är nån som inte är professionell, nån som inte är känd, nån som inte väntar sig ska sjunga bra, som ställer sig på scen och bara... berör! Skolkonserter och kabaréer är typiska såna tillfällen! Jag vet inte vad det beror på. Kanske att det blir så nära, så intimt på nåt sätt, att man kunde föreställa sig själv vara henne, att det blir nån sorts... närhet. I situationen.
Det där med kroppsmedvetenhet är en fälla jag själv numera hamnar ganska extremt i. Budskapet räcker inte, man ska ju vara övertygande i sitt kön, och helst se bra ut också. När jag föreläste om en HBT-granskning jag gjort förut så spelade jag in mig själv på video för att kunna kontrollera alla delarna - så att det både skulle gå fram vad jag tyckte, att jag skulle säga det med emfas, och att jag skulle vara övertygande i mitt kön och se bra ut. Jag drillade mig! Men det blev bra, kände jag till slut. Jag har drillat min vardagliga teater i många år, ett tag med hjälp av en logoped, och ju mer det sätter sig i ryggraden, ju mindre teater blir det. Dvs, det blir en del av en själv man inte behöver tänka på, och man kan slappna av och tillåtas reagera så som man faktiskt gör, istället för att vara på sin vakt hela tiden.
Äntligen! Nu får vi veta! :)
Vilka planer. Det är ju en oerhört viktig plan du har, det handlar ju om att hjälpa människor låsa upp viktiga delar av sig själva, och utvecklas. Nästan som att använda teatern till en sorts socialpsykologiskt projekt, med genusförankring! Det skulle nog vara intressant att skriva en uppsats om ditt arbete, också! Just eftersom det berör så många aspekter, det tar sig verkligen tvärvetenskapligt ursprung!
Du är skitbra! Din sysselsättning inspirerar mig.
Tack ni båda :)
Jag har tänkt en det på det här att det är så lätt att berövas utrymme men så svårt att ta det tillbaka.
När jag jobbade på fritids ställde jag till stort tjohej över att man delade upp i kill- och tjejtoaletter. För mig handlade det om en onödig sexualisering av sjuåringar och en tröttsam uppdelning av könen as usual.
Jag är inte så intresserad av att rota i könen som ev konstruktion, jag är ingen queerteoretiker av stora mått- mitt feministiska engagemang rör sig mer på ett kampplan och är ofta högst konkret och handlar om människors möjligheter och rätt att vara sig själva fullt ut.
Allt det här är ännu på idéplanet- men roligt är det :)
Ta något mer exempel på när någons konkreta frihet berövas, och hur man kan ta den tillbaka!
Jag tänker på utrymme i grupp, där killar ofta får ta mer plats.
Att "ta plats" blir också något lite jobbigt och inte så självklart för många. Den friheten manar jag är självklar- men tas ifrån oss genom att individualiseringen samtidigt blir kravfylld i vårt prestationsinriktade samhälle.
Att vinna tillbaka den friheten; att det räcker alldeles utmärkt med att bara vara är svårt. Istället inner man utrymme genom prestation, utseende etc. Hmm... är jag flummig?
Nej gud nej, jag förstår vad du menar! Usch, jag kan känna hur man nästan blir belönad av att inte ta plats i grupper också...
Jo, visst är det så- och särskilt som tjej. Det är bara att jämföra hur man ser på en man som tar befälet över en grupp resp en kvinna som axlar ledarroll. Jag hatar individualism så som den ser ut idag, Jag vill arbeta med teater som verktyg för att praktiskt medvetandegöra att vi faktiskt är ett kollektiv och blir till i gemenskap med andra -MEN att detta inte ska vara ett hinder för att få verka som individ- efter eget hjärta och vilja- och ta sig det utrymme man faktiskt har all rätt till.
Skicka en kommentar