godnatt
ontrollerad
En gång tog jag en näve gratiskort med texten
"Ibland gör kärlek att man blir arg och rädd. Mest rädd faktiskt."
Jag tänker på det där ibland när harhjärtat pickar i bröstkorgen. Att jag är rädd som fan. Egentligen vill jag bara stoppa huvudet i sanden och försvinna.
Men...
mer än rädd så gör kärlek mig glad...
...och rusig och gråtig ibland men så sprängfull av känslor att jag inte skulle byta bort dem mot något.
Vem behöver knark liksom.
(ok. ni tycker att jag svänger lite. Har aldrig påstått annat. Läs tidigare inlägg om bergochdalbanor och dyl.)
Nu ska jag sova! Godnatt.
8 kommentarer:
Jag vet inte om jag sagt det förut, men jag säger det igen i så fall, ty det har blivit lite av mitt mantra:
Om man gör saker trots att man är rädd så är man modig.
Mod är inte att inte vara rädd, saker som göres då man inte är rädd är ju inte läskiga alls. Mod är när man gör sådant som är läskigt.
Hence: Du är modig!
Håller med föregående talare! :)
Vill också tillägga att jag läste något intressant en gång om att kärlek och rädsla skulle vara varandras motsatser. Och all icke-kärlek egentligen är rädslan för frånvaron av kärlek...
Kramar om er kloka kvinnor :)
Jag läste lite i "Modet att skapa" av Rollo May och han skriver något liknande,i stil med att mod inte är att fortsätta framåt utan förtvivlan/ tvivel utan att fortsätta trots förtvivlan/ tvivel. Nu handlar detta om skapandeprocessen men jag tycker det är applicerbart på det mesta i livet.
Det är okej att vara skraj.Och ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort...
Exakt! Var skulle man vara i världen annars? Jag skulle förmodligen fortfarande bo i mitt rum i mina föräldrars villa, gömma mig för världen, verklighetsfly med nörderi, låta mina föräldrar ringa alla viktiga samtal eftersom jag inte vågade prata med människor......
Men fy, Blomma- vad hemskt.
Vilket tur att du samlade det där modet att gå ut i verkligheten och vara den fantastiska kvinna du är :)
Jag vet! Och var kom det ifrån? Ett års panikångest och ivrigt förnekande. Tills jag träffade en som var som jag men som tagit beslutet. Och när jag beskrev mina känslor så hade hon känt precis likadant några år tillbaka......... Jag kunde inte längre blunda för sanningen. Djup depression. Alla märkte att något var fel. Fanns inte så mkt att göra - satsa allt, eller dö, typ. Och jag satsade ALLT, och för första gången i mitt liv gjorde jag något helhjärtat. Och se, det blev ju bra det! Och på vägen blev jag en stark person på flera plan. :)
Förlåt att jag egoar ut på din blogg!
Nej, nej, be inte om ursäkt. Det är ju det här jag menar med coachandet vet du. Att man delar med sig av erfarenheter, hittar igenkänningspunkter och visar varandra "se där, ska du ta dig över den här bäcken finns det en del stenar att hoppa på" typ. Lite flummigt kanske men jo, typ så :)
Åh, vilket fint sätt att se saken på! Bäckar med stenar i! :D
Skicka en kommentar