Skenet bedrar...

När man ser den här lilla vovven kan man inte tänka sig hur grönjävlig hon är.
Halv nio- ja det är väl inte fasligt tidigt men det är ändå lördag!- bestämde sig den lilla hyndan för att väcka mig. Hon sprang gatlopp över min ömma lekamen i uppåt en timme innan jag slutligen gav efter och gav det lilla kräket mat.
Egentligen är hon ursöt förstås, men så där lugn och snäll som Pompe är hon inte.

Nu ska jag göra lite ogjort plugg, men först ta ett bad med mycket skum så jag kan känna mig som en människa igen efter morgonens inferno.
Och NU... nu har hundeländet minsann mage att sova!

Egentligen är jag förstås kattmänniska.
Tass, mjau.