Som man frågar får man svar
Jag funderar ibland över om jag är för rak och öppen.
Håll i hatten kanske en del tänker- eftersom jag inte alltid talat sanning- men det jag funderar över är det här med integritet.
Jag kan gladeligen ösa ut mitt livs historia som ur en vattenkaraff i knät på den som frågar, (ibland behöver de inte ens fråga, jag pratar på ändå).
Jag undrar om det kanske är så att man borde ransonera sina hemligheter .
I en pjäs jag spelade i en gång sa en av karaktärerna "En del hemligheter är som stoftet på fjärilens vingar. Tar man det ifrån henne dör hon" (Norén. Han är hyfsat pretto)
Jag undrar om det är så- att vissa saker bör man behålla för sig själv. För att inte bli ointressant typ? Behålla ett hemlighetsfullt skimmer kring den egna personen...
Jag tror ändå inte det.
Jag har burit rätt många hemligheter i mitt liv och är det något som kan beröva en flygförmågan så är det just det- att gå med hemligheter som kvarnstenar kring halsen.
Så vad fan.
2 kommentarer:
Du är ju precis som jag i så fall! Eller som jag var förut. Nu håller jag lite på mig, men om jag börjar öppna mig då kommer hela historien ut till slut. Det finns liksom inget stopp, om man tryckt av integritets-knappen. Jag vet inte hur man är personlig utan att vara privat! Är det dåligt tro? Och hur vet man vad som är skillnaden på integritet och att bygga murar?
Jag vet faktiskt inte hur man ska lista ut den skillnaden och jag är egentligen ganska nöjd med att vara öppenhjärtlig. Men som sagt, det är ju det där med att välja sina tillfällen. Att lägga sitt livs historia i knät på någon påverkar ju inte bara mig utan även den personen och det måste jag ju vara beredd att ta ansvar för.
Ibland finner jag mig lite väl privat i denna blogg- de som känner mig vet ju exakt vad jag surrar om, och bilder har jag lagt ut... Kanske borde jag vara mer försiktig- det är inte alltid bra att grannen vet allt om ens mozzarellafrossande typ. ;)
Skicka en kommentar