Så vart man utkastad

Halli hallå
Ibland blir det liksom lite för mycket saker på en gång. Då gråter jag hysteriskt och vill lägga mig på asfalten och dö.
Sen blir det ännu lite jobbigare och då blir allt mer humoristiskt. Som nu.
Och saker löser sig, jag måste ju ändå tro det.
Har pratat med min handledare nu. Hon är fin och det känns lugnt. Prestationskraven kommer ju inte från henne utan från mig. Jag vet ju det, men, men. Det är det här med att bryta mönster.
Jag jobbar på´t.
Kärlek gör mig väldigt rädd, och det är frustrerande att inte få träffa människor och prata på riktigt. Telefoner och datorer må fylla ett gott syfte men de kan inte koma i närheten av det sk "irl".
När jag är i sthlm är jag mest rädd hela tiden. Det tar ju på krafterna.
Handlar väl främst om tillit- återigen mönster...
Och nu då- så är jag utslängd från min ömma moder.

Brodern kom hem när jag satt vid datorn- finns inte så mkt annat att göra där.
Jag förväntas då genast lämna plats till honom, (detta kunde bli en genusdiskussion men vi lämnar det).
Nu menade jag emellertid att jag ville avsluta mina msn-samtal och skriva färdigt mitt blogginlägg eller vad det nu var jag gjorde... varpå modern börjar hacka på mig att det minsann inte är jag som bestämmer här i huset. Jag börjar då gråta för jag vet inte vilken gång i ordningen den dagen vilket hon menar är en taktik av mig att få sitta vid datorn...eh...
"Den där taktiken funkar inte i den här familjen"
Jag blir arg och less och sexton år gammal.
Ingen förstår mig. Mina bröder tas ständigt i försvar.
Vräker ned en hög skrivarpapper i desperation, (ja det var kanske lite dramatiskt gjort men jag har aldrig påstått att jag inte är lite lagd åt det hållet).
Brodern slår mig.
Jag gråter och ringer N och är hysterisk, sedan ringer jag till H och frågar om jag får sova där.
På väg ut välter jag skohyllan eftersom mamma tjatar om en tröja och en 50-lapp.
Jag är inte välkommen tillbaka säger hon.

Snälla, snälla H hämtar mig i stan och lovar att allt ska bli bra.
Tack.

När jag kommer till Norrköping kommer jag må bättre, det vet jag ju. Men det är ändå dags att ta tjuren vid hornen och snacka med nån. Det kommer ordna sig.
På ett eller annat sätt gör det ju det.

I dag ska jag träffa Sol. Vännen jag tappade kontakten med men hittade igen av en slump.
Roligt :)

Ja, vad fan. Humor och självdistans var det ju.
Halli hallå