Trygghetsknark och höganäskruset... igen.

Usch, idag är jag lite oförklarligt deppig.
Eller oförklarligt förresten- i och med ateljéarbetet gör jag ju en djupdykning i mitt förflutna och tvingas notera hur jag fungerar.
Jag finner att jag har ett extremt trygghetsbehov- särskilt när det gäller nära relationer.
Suck.
Hoppsan Kerstin, kanske är det inte helt underligt när man som jag kommer från en missbrukarfamilj och har ägnat stor del av barndomen åt att oroa mig för faderns väl och ve.
Där visste man ju inte om han levde eller var död nästa gång man skulle ses- eller om han skulle hinna ha ihjäl mor min däremellan

Fuck att vara jävla trygghetsnarkoman.
Och jisses, nu vräker jag ut mitt liv igen. Kaploff!

Kärleken och höganäskruset part 142: när man väl har sitt höganäskrus kan man inte gå och oroa sig för att kärleken i vredesmod ska slänga kruset i golvet, vända på klacken och lämna en med skärvorna.
Jag är en djävulusiskt smart brud egentligen. I teorin.
Men hur gör man för att känna det man vet.
Sug på den ni.